Anpassa inte bort elevernas träning i koncentration

Jag är nog inte den enda som med stor igenkänning och stigande förfäran läst tidningen Ämneslärarens artikelserie ”Uthållighetsraset” nyligen. Genom en enkät som besvarats av 5 000 lärare framträder en bild som är allt annat än positiv:

Svenska elever orkar inte koncentrera sig i klassrummet längre.

Uthålligheten beskrivs av lärarna som illavarslande låg. Eleverna orkar inte lyssna på instruktioner som är längre än fem minuter. Många ger upp så fort en uppgift upplevs som lite tråkig. Flera saknar tålamod och orkar inte vänta på sin tur. Hela 93 procent av de tillfrågade lärarna i enkäten har märkt en tydlig försämring av elevernas förmåga till koncentration och uthållighet.

”Majoriteten av eleverna har ett koncentrationsspann på 2–3 minuter”, skriver en lärare i enkäten och majoriteten av lärarna som tillfrågats menar att den största orsaken är alla snabba kickar som eleverna är vana att få i den digitala världen.

Det är verkligt alarmerande

Att det ser ut som det gör är illa och det finns naturligtvis mycket att säga om lärarnas observationer och slutsatser. Men det verkligt alarmerande är inte koncentrationstappet i sig hos dagens barn och unga.

Det verkligt alarmerande är den skolvärld som går de dopaminsökande barnen till mötes.

Många ”extra anpassningar” handlar idag om att eleverna ska slippa konfronteras med sådant de upplever som litet jobbigt eller extra ansträngande. Jag har pratat med många kollegor på olika skolor som bekymrat beskriver hur det kan se ut i elevers åtgärdsplaner eller i de ”gemensamma mallar” som lärare förväntas följa. Så här kan direktiven till lärarna se ut:

• Lärares föreläsningar ska hållas korta och koncisa, inte längre än 15 minuter, annars tröttnar eleverna.
• Läraren ska tillhandahålla anteckningar åt eleven (alternativt får eleven fotografera tavlan) eftersom det är för ansträngande för eleven att anteckna själv.
• Eleven behöver få ”vila” på lektionen genom att spela spel på mobilen.
• Eleven ska få ta rast när hon ”behöver” under lektionen.
• Eleven ska ha mobilen tillgänglig som ”trygghet” under lektionen.
• Eleven ska få ”avskärma sig genom musik” i hörlurar vid eget arbete, under lärares genomgångar(!) och vid provtillfällen.

Inte sällan baseras dessa anpassningar på vad eleverna själva (eller deras föräldrar) har uppgivit att de ”behöver” i intervjuer.

Tar man bort ansträngningen försvinner också lärandet!

I Ämneslärarens enkät vittnar flera lärare om att de får order uppifrån att skapa ”korta och lustfyllda uppgifter för att behaga eleverna”.

Problemet är bara att lärande är ansträngande. Det är i själva ansträngningen lärandet sker. Tar man bort ansträngningen försvinner också lärandet!

Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, intervjuas i en av artiklarna. Han understryker vikten av att eleverna får träning i koncentrationskrävande övningar, annars riskerar det inte bara att påverka elevernas betyg negativt – utan även utvecklingen av deras hjärnor. Bristen på träning av koncentration, kämparanda, uppmärksamhet och arbetsminne skapar en ”negativ spiral” hos eleverna.

Vi borde göra motsatsen

Han får medhåll av Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap med inriktning lärande och undervisning.

– Om eleverna tror att det alltid ska vara roligt och lustfyllt, och läraren anpassar sig efter det, får eleverna en felaktig bild av lärande – att allting går att erövra utan motstånd och ansträngning. Man måste lära sig att fortsätta med något som inte är så jättekul i stunden. Annars går det aldrig att erövra komplext kunnande.

Utifrån det forskarna säger borde vi lärare alltså göra raka motsatsen till det många av oss får som anpassningsdirektiv. I stället för att plocka bort, ersätta, fasa ut, underlätta, förminska, förenkla, bör vi med varsam hand, successivt och stegvis införa alltmer analogt arbete under våra lektioner. Vi bör planera för en lärarledd undervisning där koncentration tränas och övas och där åldersadekvata svårigheter inte beskrivs som ett hinder för lärande – utan som en del av det.

Vi håller i och ut

Vi vet vad vi gör och varför. Vi tränar våra elever på lyssnandets konst, genom att sakta öka föreläsningstiden för varje lektion – minut för minut. Och vi övar på att jobba enskilt under knäpptystnad, minut för minut – följt av en lärarledd genomgång där frågetecken rätas ut.

Ja, det är ansträngande och svårt. Ja, det är ovant för många elever. Ja, vissa kommer att bli oroliga och rastlösa utan sina digitala enheter och störa undervisningen. Men vi håller i och håller ut. Ju fler lärare vi är som drar åt samma håll, desto lättare blir det för eleverna att vänja sig vid att det är så skola är.

Med andra ord: Det finns en fungerande väg för oss nu. Och den är inte att ge efter och erbjuda ”TikTok-lektioner”. Utan att kroka arm och hålla i.