Professorn: Allt fokus på lust har lett skolan fel

Testa dig fram, kämpa, repetera och försök igen! De uppmaningarna rimmar kanske inte så väl med lustfyllt lärande – en pedagogisk praktik som har dominerat svensk skola de senaste decennierna. Nu reagerar allt fler lärare och forskare starkt på begreppet och menar att lustfyllt lärande kan få allvarliga konsekvenser.

En av kritikerna är Martin Ahlstedt som undervisar yrkeselever i svenska i Göteborg. I en artikel i Ämnesläraren säger han att hans elever förmodligen tillhör den kategori elever som läser minst: 

”Jag gillar inte lustbegreppet för det ­bygger på att det finns en lust. Alla kommer inte dit, men de ska väl läsa ändå? Jag kan inte begära att mina elever ska tycka att det är kul men jag kan begära att de läser i alla fall.”

Elever får en felaktig bild av lärande

I Ämneslärarens stora enkätundersökning konstaterar många att eleverna är väldigt luststyrda: ”De ser inte värdet av att ta till sig kunskaper och få en utbildning. De vill göra det som är roligt och struntar i det som känns jobbigt.” Dessutom skriver flera lärare att de får order uppifrån att skapa ”korta och lustfyllda uppgifter för att behaga eleverna”.

Forskaren Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap med inriktning lärande och undervisning, är mycket kritisk till den inställningen.

– Om eleverna tror att det alltid ska vara roligt och lustfyllt, och läraren anpassar sig efter det, får eleverna en felaktig bild av lärande – att allting går att erövra utan motstånd och ansträngning. Man måste lära sig att fortsätta med något som inte är så jättekul i stunden. Annars går det aldrig att erövra komplext kunnande, säger hon.

Vikten av mängdträning

Om undervisningen alltid ska vara lustfylld är risken stor att mängdträning väljs bort.

– Ofta underskattas mängdträning i svensk skola och nedvärderas som onödigt och tråkigt, tjatigt och traggligt. Men mängdträning är det enda sättet att verkligen lära sig något. Den som kan spela piano, tala sitt modersmål, lösa differential­ekvationer, mura, göra budgetar … ja den som KAN något av detta, har också mängdtränat det, säger hon och fortsätter:

– Det går inte att gå direkt på avancerade analyser och problemlösning. Det kräver automatiserade grundfärdigheter.

Dessutom menar Agneta Gulz att det ”lustfyllda lärandet” leder till att barnen inte får lära sig att ”misslyckas”.

– Misslyckanden är jätteviktiga ingredienser i verkligt lärande. Det ger utdelning på sikt och den processen är nödvändig. Elever måste få ta sig an saker de ännu inte behärskar. Man måste testa och prova i stället för att ge upp. Vi ska ta vara på misslyckanden, men här behöver lärare hjälpa sina elever att få goda erfarenheter av att inte lyckas. Det vill säga förklara och visa att man kan lära sig något av det.

Bocka av – en lärfientlig idé

Agneta Gulz anser att dagens bedömningspraktik har tagit över undervisningspraktiken, vilket också fördjupar problematiken med elevernas bristande uthållighet.

– I dag är det väldigt vanligt att eleverna tilldelas en uppgift som de sedan bara ska lämna in för bedömning. Övningen är ofta bortplockad. I stället bör man lyfta fram vart man kan komma om man tränar, och ge feedback. Allt fokus på bedömning har förstört så mycket för eleverna.

Mängdträningen trängs också undan av idén om att det går att bocka av saker, menar Agneta Gulz.

– Det är en lärfientlig idé. Exempelvis: ”Nu har du visat att du kan stava. Nu har du visat att du kan dividera. Bock på det i matrisen. Och nu bryr jag mig inte om det mer utan nu är det andra saker du ska jobba med – och visa att du kan.”