Herlitz: Jo, vi lärare har faktiskt ett val

Jag skriver med anledning av den här artikeln i Ämneslärarens granskning av lyssneläsningen i skolan. Artikeln redogör för Ämneslärarens enkät som beskriver hur lärare upplever att de inte har något annat val än att låta eleverna lyssna på läromedel och andra texter eftersom elevernas läsfömåga inte är åldersadekvat. Jag är fullt medveten om problemet med elever som inte kan läsa på ett rimligt sätt när de kommer upp i klasserna, men jag är av åsikten att vi som lärare faktiskt har ett val.

Det som händer är att ämnets stoff ställs mot läskunnighet, och det är lätt att förstå att vi lärare söker lösningar för att försöka rusta våra elever för framtiden genom att se till att de får stoffet presenterat för sig och i alla fall en möjlighet att förstå och lära sig något nytt. Ett systemfel av rang förstås, att det ser ut så här idag med läsningens undanskymda betydelse, och det behöver förstås åtgärdas i styrdokumenten. Men om vi lyfter blicken en aning och ställer oss frågan vad som är viktigast – att eleverna har fått till sig allt stoff eller att de kan läsa när de lämnar skolan så tror jag att de flesta av oss är eniga i att läskunnigheten kommer först.

24 procent är funktionella analfabeter

Våra hjärnor är förprogrammerade till att förstå tal, men när vi lär oss att läsa så programmerar vi om våra hjärnor, och det får en massa positiva bieffekter. Vi blir bättre på att se komplexa samband, vi blir bättre på kritiskt tänkande och vi blir bättre på att dra slutsatser. Det här är viktiga förmågor i alla demokratier – vi vill att medborgare ska kunna tänka helt enkelt. I alla fall ville vi det förut.

Vi har hamnat i en situation där så många som 24 procent av eleverna i årskurs 9 i senaste Pisa-undersökningen kvalificerar sig som funktionella analfabeter. I samma undersökning har andelen mycket goda läsare dessutom minskat en hel del. Detta faktum används ofta som ett argument för en mängd olika saker i diverse artiklar och politiska debatter – men då snarast för att bevisa hur djupt den svenska skolan har fallit och inte för att försöka lösa problemet.

Sällan eller aldrig pratar vi om dessa elever som om de vore verkliga personer. De är i allra högsta grad verkliga människor – och de förbereder sig för att ta studenten nu i vår. Förhoppningsvis har de fått möjlighet att lära sig läsa ordentligt under de tre år som gått sedan Pisa genomfördes, men om lärare inte har kunnat lyfta blicken och se helheten utan har fortsatt att lägga fokus på att förmedla ett innehåll på ett sätt som inte kräver någon läsning så är de fortfarande knappt läskunniga.

Uppmaningen till alla lärare

Jag menar att det är allas vårt ansvar att vända den här hemska krisen. Lärarna i skolan förstås, oavsett ämne och stadium, med stöd att sina skolledare och med hjälp av resurser (självklart i form av böcker, men även i form speciallärare och framför allt tid), alla politiker oavsett parti (i alla fall om deras parti säger sig företräda någon form av demokrati och människors lika värde) och övriga läskunniga människor i samhället.

Så, när föräldrar påtalar att deras barn har rätt till inläst litteratur så uppmanar jag återigen alla lärare att ställa frågan: Vill du inte att ditt barn ska lära sig att läsa? Det kommer nämligen att bli konsekvensen om ljud får ersätta text innan läskoden är knäckt. Kom ihåg att det tar olika lång tid för olika barn att lära sig att läsa – det är svårt och jobbigt för en del, men 98 procent av normalbefolkningen kan bli läskunnig ifall tillräckligt med tid och stöttning ges. Vi kan naturligtvis inte nöja oss med mindre.

Karin Herlitz är lärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium samt författare.