Fohlin: ”Rapporten är en tickande bomb”
Tema utbrändhet
LÄS MER Elin Z: ”Lögnen om inkludering måste stoppas”
Alla artiklar i temat
Varje dag kliver vi speciallärare och specialpedagoger in genom skolans dörrar med en önskan om att göra skillnad. Vi rör oss mellan klassrummen, lärarrummet och elevhälsans korridorer. I klassrummen möter vi eleverna som kämpar och behöver mer tid, mer stöd, mer förståelse. I fikarummet ser vi våra kollegor som med darrande händer håller kaffekoppen, överväldigade av att inte räcka till. Vi ser. Vi känner. Och alltför ofta står vi handfallna när vi inte förmår mer. Detta är en verklighet som kan knäcka även den starkaste.
Att vara speciallärare eller specialpedagog betyder att dagligen navigera i en verklighet där behoven vi ser vida överstiger vår förmåga att möta dem. Denna etiska stress kryper in under huden på oss. För vi hör ju eleverna som ropar på vår hjälp, vi ser lärarna som söker vårt stöd, vi förstår lagkrav som måste uppfyllas och kollegor som desperat behöver handledning, allt medan klockan obönhörligt tickar vidare. Klyftan mellan det vi vill och kan göra har en tendens att växa under skolveckan.
Det är en daglig kamp mellan professionella ideal och verklighetens begränsningar som river och sliter i vårt inre.
Det jävligaste är att vi ofta vet vad som behöver göras, men brist på tid och resurser hindrar oss från att agera. Det är en daglig kamp mellan våra professionella ideal och verklighetens begränsningar som river och sliter i vårt inre.
Enligt en färsk undersökning från Sveriges Lärare brottas tre av tio -speciallärare och specialpedagoger med en hög grad av utbrändhet enligt Maslach Burnout Inventory (MBI). När arbetsdagen är slut känner många sig känslomässigt uttömda. Var fjärde känner sig redan utmattad innan dagen ens börjat. Bland de som upplever hög utbrändhet känner 44 procent en daglig otillräcklighet i sitt arbete.
Jag tänker på en kollega, en erfaren speciallärare, som stod inför en omöjlig situation. Bland 160 lågstadieelever identifierade hon runt 50 som behövde extra stöd i sin läsning. Med terminens återstående tid kunde hon maximalt hjälpa tolv. ”Vad gör jag med de andra 38?” frågade hon sig själv om och om igen medan hon försökte trolla med knäna för att räcka till. Till slut tvingades hon göra det omöjliga: planera in 16 elever att få särskilt stöd och lämpa över ansvaret för övriga på klasslärarna. En lärare frågade: ”Med vilket material och vilken tid ska vi hjälpa dessa elever?” Jag såg hur den frågan följde min kollega som en skugga under den kommande arbetsveckan.
På en högstadieskola kämpade en specialpedagog med en ännu större utmaning. Bland 350 elever såg hon hur minst 100 föll mellan stolarna – undervisningen nådde helt enkelt inte fram. Hon insåg att den enda vägen framåt var att revolutionera den ordinarie undervisningen, då hennes schema bara rymde maximalt 20 elever. Men hur får man en hel lärarkår att ändra kurs och verkligen se elevernas behov? Det kändes som att försöka flytta ett helt berg med bara händerna. Känslan av att se ett behov, även se lösningen, och samtidigt inte nå fram ledde till att hon sjukskrev sig efter att ha kraschat på höstlovet. När jag ringde upp henne förra veckan ville hon bara prata om en sak: eleverna hon nu sviker när hon inte orkar resa sig ur sängen.
Undersökningen visar att hälften av dem som upplever hög utbrändhet sällan eller aldrig får stöd från sin arbetsgivare för att hantera stressen. Än mer oroande är att 65 procent saknar hjälp med att prioritera sina arbetsuppgifter. Som speciallärare har jag själv känt att skolveckan är som att navigera ett stormande hav utan vare sig kompass eller stjärnor. I stället försöker man guppa med och bara hålla huvudet ovanför vattenytan.
Denna känsla av otillräcklighet är en tung börda som inte försvinner när arbetsdagen är slut. När vi inte kan möta förväntningarna – våra egna, lärarnas, skolledningens och framför allt elevernas – påverkar det både vår psykiska hälsa och kvaliteten på vårt arbete. Enligt Sveriges Lärares undersökning har 6 procent redan fallit offer för stressen genom sjukskrivning det senaste året och tolv procent står på tur. Bland de sjukskrivna har 58 procent varit det mer än en gång – ett mönster som borde dåna som en stormklocka på Utbildningsdepartementet, utbildningsförvaltningar och hos våra huvudmän.
Det som skrämmer mig mest i undersökningen är att var tionde med hög grad av utbrändhet dagligen funderar på att lämna yrket. När så många överväger att kliva av riskerar vi att förlora just den ovärderliga kompetens och erfarenhet som eleverna med särskilda stödbehov så desperat behöver. Vi behöver ju bli fler. Många fler.
Och jag undrar: Hur ska vi kunna bli fler när de som redan är i skolan kämpar för att bara orka med vardagen? Lösningen ligger inte enbart i att rekrytera nya kollegor utan också i att skapa hållbara arbetsförhållanden för oss som redan är i yrket. Vi behövemer än bara förståelse; vi behöver konkret stöd från skolledningar och beslutsfattare om vad vi ska prioritera i vår vardag och vad vi gör med det vi inte hinner med.
Utmaningen är särskilt stor när spec-teamen blir mindre. På skolor med färre än 300 elever förväntas ofta en ensam specialpedagog eller speciallärare hantera alla uppgifter inom båda yrkena. Det innebär att en person ska ge särskilt stöd, uppfylla lagkrav, delta i möten, handleda kollegor, leda SU-grupper, skriva åtgärdsprogram, föra protokoll vid elevhälsoteamets möten, följa upp elevakter, utreda elevers behov av stöd, skicka remisser till externa utredningar och delta i SIP-möten. Listan kan göras lång. En omöjlighet om man inte är någon sorts supermänniska.
I större skolor med över 600 elever finns ofta resurserna att skapa stabila specialpedagogiska team där uppgifterna kan delas upp, men det nuvarande resurssystemet stödjer inte fullt ut behoven i mindre skolor utan att utöka klasstorleken med fler elever. Detta kan skapa en helt orimlig arbetsbörda för de specialpedagoger som förväntas göra allt specialpedagogiskt arbete på skolan.
Vi måste se denna undersökning för vad den är: en tickande bomb.
När vi står inför en verklighet där vi inte kan ge eleverna det stöd de behöver måste systemet förändras, inte vi som individer. Det handlar om att skapa en skolkultur där alla, från ledning till lärare och elevhälsa, arbetar tillsammans för att möta elevernas behov på ett hållbart sätt.
För om vi inte agerar nu, vem ska då finnas där för våra elever i morgon? Våra elever förtjänar det bästa möjliga stödet i skolan, och för att kunna ge dem det måste vi också ta hand om oss själva och varandra. Det arbetet kan börja med att vi alla sträcker ut en hand till vår närmaste kollega, och frågar: Hur mår du? Hur kan vi hjälpas åt?
Niclas Fohlin
speciallärare, specialpedagog och krönikör
LÄS ÄVEN
Svensk inkludering = besparingar?
