Ny rapport: 30 av 100 specar hotas av utbrändhet

För många olika arbetsuppgifter. Fel arbetsuppgifter. Bristande stöd från skolledningen. Nästan var tredje speciallärare och specialpedagog har så tuffa arbetsvillkor att är eller riskerar att bli utbrända, visar en ny rapport baserad på svar från Sveriges Lärares statistiskt säkerställda undersökningspanel.

Att 43 procent inte anser att ”andra uppgifter tar för mycket tid från det du huvudsakligen har ansvar att göra” och att 60 procent svarar att de aldrig har varit sjukskrivna på grund av arbetsrelaterad stress visar 1) att orimligt många ändå är drabbade och 2) att skolan de facto kan organiseras så att speciallärare och specialpedagoger får rimliga arbetsvillkor.

Enkäten visar att tre av tio special-pedagoger och speciallärare har en hög risk för utbrändhet, enligt det etablerade MBI-måttet för ”summerad känslomässig utmattning”. Orsaken är komplex: de har för mycket att göra av ordinarie arbetsuppgifter, får dessutom ytterligare arbetsuppgifter utanför sitt ansvarsområde, får ofta hoppa in som vikarier för lärare men får själva inte vikarier när de är sjuka eller har annan frånvaro – arbetsbördan växer därför exponentiellt, även för många av dem som blivit utbrända och försöker komma tillbaka till arbetet.

Sex av tio svarar att de minst en gång i veckan känner sig utarbetade i slutet av arbetsdagen. Var fjärde känner sig minst en gång i veckan utarbetad redan innan hen går till jobbet.

Sveriges Lärares ordförande Anna Olskog är upprörd, men inte förvånad:

– Skolor och förskolor måste följa och utveckla rutiner och policyer för att säkerställa att arbetsmiljön före-bygger stress. Riskbedömningar ska dokumenteras skriftligt, och det ska framgå vilka riskerna är och om de är allvarliga. Identifierade risker måste åtgärdas omedelbart eller så snart det är praktiskt möjligt.

Enkäten ger en bild av hur yrkesrollerna sammanblandas och att specialpedagogens mer utredande och planerande roll suddas ut när behoven i klassrummen är så stora. Det har bidragit till att risken för utbrändhet är ungefär lika stor bland speciallärare och special-pedagoger och i nivå med den bland övriga lärare, alltså cirka en tredjedel (också enligt en rapport från Sveriges Lärare från förra året).

Var tionde speciallärare och specialpedagog med hög risk för utbrändhet svarar att de varje dag allvarligt överväger att byta yrke. Hur orkar de ändå fortsätta? Mycket av förklaringen torde ligga i att över 80 procent svarar att deras arbete ”i hög grad känns meningsfullt”.

Men Sveriges Lärares utredare Veronika Fridlund, som skrivit rapporten, höjer ett varningens finger:

– I de öppna svaren kan vi se att flera säger att de inte orkar så mycket längre. Och fler lär det bli om inte skolorna tar minsta tecken på utbrändhet på allvar. Och agerar direkt.

Flera säger att de inte orkar mycket längre, och fler blir det om skolorna inte tar utbrändhet på allvar.

De som riskerar att bli utbrända måste få anpassade arbetsuppgifter.

Hälften av dem med hög risk för utbrändhet uppger att de sällan eller aldrig fått stöd av sin arbetsgivare för att hantera stress. Sveriges Lärares arbetsmiljöexpert Erik Ekström menar att det i första hand brister hos huvudmännen, som inte utvecklat ett systematiskt arbetsmiljöarbete.

– Självfallet har rektorn ett ansvar, men kanske också en för tung arbetsbörda och möjligen brist på fortbildning. Enkäten visar att även om majoriteten speciallärare och specialpedagoger anser att skolledningen förstår respektive roll så finns det en stor grupp som inte anser det.

Han beskriver närmare vad som händer för dem som ständigt har för lite stöttning och för många arbets-uppgifter:

– Det är en sak att ha arbetstoppar, det upplever vi alla då och då, men en helt annan sak att konstant ha för mycket att göra och inte få tillräcklig återhämtning. När jobbet handlar om att hjälpa barn skapar den orimliga arbetsbördan en ’samvetsstress’. De vet vad eleven borde få enligt styrdokumenten. Men stödet uteblir.

I enkäten framgår inte om problemen är större i vissa typer av kommuner och stadsdelar än i andra. Det är svårt att se några tydliga mönster.

En liknande slutsats drar specialpedagogen Charlotte Jakobsson, som doktorerar vid Stockholms universitet med fokus på sina kollegors möjligheter att utföra det specialpedagogiska uppdraget.

– I min studie från en storstadskommun med både socialt utsatta områden och mer välbärgade stadsdelar är skillnaderna i uppfattningen om hinder och möjligheter i uppdraget rätt små. Det är många uppgifter, och det är splittrade uppgifter.

Hon räknar upp en del av dem: utredningar, kartläggningar, screeningar, ansökningar om resursstöd, ansökningar om plats för elever i externa undervisningsgrupper, externa kontakter.

– Specialpedagoger och speciallärare jobbar på organisations-, grupp- och individnivå. De jobbar nära ihop med enskilda elever, med lärare, med skolledning, och inte minst i elevhälsoteam. Hur ska de hinna med alla olika uppgifter?

Deltagarna i hennes studie efterfrågar bättre organisation och mer framförhållning om de ska kunna stödja skolans arbete med att alla elever ska lyckas. 

– Många inom yrkesgruppen har stora ambitioner. Men i krocken med en resurssvag skola upplever de samvetsstress och otillräcklighet.

Genomgående bland deltagarna i Charlotte Jakobssons studie är en extrem tidsbrist.

– Det är inte ovanligt att de åker in till skolan på loven för att jobba i kapp.

Hon efterlyser ett större samarbete mellan alla yrkesgrupper i skolan.

– Att stödja elever är ett gemensamt uppdrag, att förhindra skolmisslyckanden hos elever kan inte vara en enskild yrkesgrupps ansvar.

Det är inte ovanligt att specialpedagogerna åker till skolan på loven för att jobba i kapp.

Charlotte Jakobsson vill ändå understryka att flertalet både speciallärare och specialpedagoger i hennes studie upplever arbetet som ”spännande, viktigt, utvecklande och meningsfullt”.

– Trots att det är utmanande på många sätt trivs de och känner sig uppskattade på sina skolor.

Men som sagt: passionen för arbetet och känslan av meningsfullhet kan också bidra till samvetsstress och utbrändhet.