”Vi är gisslan i vårt eget engagemang”

LÄS MER Nytt nummer ute – stort tema om utbrändhet

Hur reagerar du på resultaten från Sveriges Lärares nya rapport?

– Det är värre än jag trodde. Man talar ju mycket om lärarnas situation men mindre om oss som valt att engagera oss i de elever som har allra störst stödbehov. Jag har blivit av med många kollegor som inte orkat. 

Ni får sällan vikarier, visar rapporten?

– Nej, det händer inte. Jag har två kollegor, ingen med behörighet. Den ena klappade ihop på höstlovet. Det kom förstås ingen vikarie. Jag får ofta hjälp av en resurs, och det är bra, men det handlar om unga och outbildade i 20–25-årsåldern. De gör sitt bästa men saknar utbildning för att stötta barnen med störst hjälpbehov.  

Hur mår du själv just nu? 

– Min psykiater frågade mig häromdagen: ”Du är väl sjuk-skriven?” Nej, det är jag ju inte. Jag har kollegor som också säger att jag bör bli sjukskriven, men jag är en duktig flicka, barnen kommer att må ännu sämre om jag inte är där.

Vissa elever klarar bara att komma till skolan när jag är där. Är jag frånvarande är de det också.

Hur klarar du arbetet?

– Fyra olika ångestdämpande tabletter och en antidepressiv varje dag. En är så stark att jag måste ta den först när jag kommit till skolan, jag kan inte ha den i kroppen när jag kör bil, den gör mig slö i reaktionerna. Men på förra skolan var det värre, där var jag både specialpedagog och speciallärare. 25 undervisningstimmar i veckan, utredningar, åtgärdsprogram, möten med vårdnadshavare, EHT-möten, schemaläggning. Jag behövde ha stenkoll på hur det gick för alla barn med stödbehov. Och så fick jag själv gå in i klassrummen när lärare gått in i väggen.

Hur påverkades du av stressen?

– Jag fick panikångest, satt och grät i bilen många gånger efter en arbetsdag. Det var därför jag till sist bröt ihop 2018, den första av tre gånger som jag gått in i väggen. 

Hur var det när du tog steget och kontaktade vårdcentralen?

– Jag skulle ta hand om en nia med många stökiga elever, ingen annan kunde klara klassen. Det gick inte att lämna dem ensamma, men jag kände att jag måste kontakta vårdcentralen under telefontid kl 8–9. Så jag satte på en film, det kunde funka i max tio minuter. Skyndade mig att ringa vårdcentralen, berättade att jag var på väg att gå in i väggen, fick svaret att jag skulle fylla i ett formulär. Men när jag sa att jag var speciallärare behövdes inget formulär, jag fick omedelbart tid hos psykiatrin. De var vana vid utbrända speciallärare och visste omedelbart vad som behövde göras. Det var rätt typiskt att där i väntrummet på vuxenpsyk satt en speciallärarkollega!

Hur är läget på din nya skola?

– I dag har jag en förstående chef, men vi inom EHT räcker inte till, det är för många barn som mår dåligt. Nu är jag specialpedagog, gör utredningar och handleder lärare, som är superduktiga. Men deras tid räcker inte heller till. Jag skäms över att vi inte förmår göra mer!

Hur nära barnen kommer du?

– Väldigt nära. Ibland är deras hemförhållanden verkligen tragiska. En kille satt och grät på skolavslutningen, jag följde med honom hem, han visade sig vara livrädd för sin mamma och styvpappa som hade slagit honom. Jag fick göra en orosanmälan till soc. Jag är ofta hos polisen och medlar. En lesbisk tjej fick stryk av familjen när det framkom att hon hade en flickvän. Jag har träffat barn som varit instängda i potatiskällaren. Och vi har ungar som inte får mat hemma, ibland köper vi pizza åt dem på eftermiddagen så de klarar sig resten av dagen. En somalisk kvinna blev så tacksam att hon bjöd hem mig på te. När hon öppnade köksluckorna såg jag bara tomma hyllor. Det äldsta barnet hade blivit gängkriminell, han ville dra in pengar till mamma. Sedan undrar vi varför de inte lär sig läsa! Många är inte i undervisningsbart skick, de ligger hemma i fosterställning och gråter.

Hur ser du på skolans roll här?

– Vi är den plats där det finns vuxna som kan ge dem trygghet. Och den plats de inte kan välja bort, det är ju skolplikt. Men det innebär en enorm emotionell belastning för oss. Vi kan ha barn som inte har någonstans att sova om natten. Vi hade en flicka som blev utkastad från hemmet, vandrade runt hela natten och kom till skolan så fort vi öppnade. När en lärare märkte hur trött hon såg ut så förklarade hen myndigt: ”Det är viktigt att lägga bort mobilen på natten …”. Barnet tystnar om man bemöter det med en ogenomtänkt uppfostringsmetod.

Fyra olika ångestdämpande tabletter och en antidepressiv varje dag. En är så stark att jag måste ta den först när jag kommit till skolan, jag kan inte ha den i kroppen när jag kör bil, den gör mig slö i reaktionerna.

Hur orkar du fortsätta finnas där för barnen?

– Man hålls som en gisslan i sitt eget engagemang. Men det är svårt när vi blir ensamma med informationen om ett barn och av integritetsskäl inte kan berätta allt för lärar-kollegorna, som då inte förstår hur svår situationen är.

– Vi gör insamlingar för de mest utsatta barnen via Maskrosbarn och samarbetar med Svenska kyrkan, inte minst i stödet till föräldrarna. Ibland är det väldigt tungt. Ett barn som berättade att hon ville ta livet av sig tog jag med hem, till mina egna barn, när jag inte kom fram till BUP-akuten. Vad skulle jag göra?

Din skola ligger inte i ett område med socioekonomiskt tuffa villkor?

– Nej, här är mest medelklassfamiljer och barn som bor i villor, många ute på landet. Det finns så många orsaker till att barn inte kan ta till sig undervisning. Dysfunktionella familjer, våld i hemmet, psykisk sjukdom, alkoholism, syskon som kräver all uppmärksamhet, plus alla med dyslexi eller npf-diagnoser. Om du jobbar med barn är det den här verkligheten du möter. Vissa elever klarar bara att komma till skolan när jag är där, när jag är frånvarande är de också frånvarande. Det är väldigt stressande att känna att jag bidrar till att ett barn inte går i skolan.

Fotnot: Emma heter egentligen något annat. Känsliga detaljer om elever har ändrats.

LÄS ÄVEN

Niclas Fohlin: Regeringens akutskolehaveri röjer en populistisk skolpolitik

Enda lösningen på problematisk skolfrånvaro

Larmrapport: Otillräcklig kvalitet i särskilda undervisningsgrupper