Jarnlo: Multiplikationen satte sig med min mammas visor

Under hösten tragglade min nioåriga dotter multiplikationstabeller med det, från skolan, uttalade målet att de ska vara automatiserade när eleverna börjar mellanstadiet. Det tycker jag är mycket bra! Det är mer oklart vad min dotter tycker. Matematik är inte hennes favoritämne i skolan, så peppen är inte alltid på topp när det är dags att göra matteläxan.

Många gånger har jag slitit mitt hår över att kunskapen nästan bokstavligt talat verkar gå in genom ena örat och ut genom det andra. ”Åtta gånger sju … åh nej, jag hatar åttans tabell”, utbrister hon spontant trots att hon två minuter tidigare, med mycket möda och stort besvär, räknat ut just det.

Hjälpte elever med inlärningssvårigheter

Automatiseringen av några av tabellerna känns väldigt långt borta när min fru kommer på att min mamma, pensionerad speciallärare, har sjungit in multiplikationssånger på sin hemsida ”Gunillas visa var dag”. Många gånger har min mamma berättat vilken stolthet hennes elever, med stora inlärningssvårigheter, kände när visorna hjälpte dem att lära sig multiplikationstabellerna som ett rinnande vatten.

Sagt och gjort, den veckan ljuder min mammas skånska stämma i högtalaren i köket varje kväll: ”Åtta, sexton, tjugofyra, trettiotvå, fyrtio, fyrtioåtta, femtiosex, sextiofyra, sjuttiotvå, åttio, tralalalala” och sen om igen.

På fredagen vaknar både jag, min fru och vår dotter med sången på hjärnan. Talen som hade så hopplöst svårt att få fäste går nu inte att radera.

I det här numret djupdyker vi i frågan varför repetition blivit en bristvara i skolan, trots att klokt organiserad nötning är en nödvändig ingrediens för ett livslångt lärande.

Hampus Jarnlo är redaktör för tidningen Ämnesläraren och Grundskolläraren.