Förskolläraren: ”Det har blivit orimligt med utflykter”

Farah Waly delar sin tid mellan förskolan i Skärholmen i Stockholm, där hon arbetar som förskollärare, och sitt fackliga uppdrag som vice ordförande i Sveriges Lärare Stockholm och huvudskyddsombud. När hon började arbeta i förskolan för över 20 år sedan var de fyra personal på tolv små barn, och allt de planerade hanns med. Hon hade fyra timmars planering varje vecka, ibland fanns det till och med möjlighet att sitta en hel förmiddag och planera undervisningen.

– Det fanns ett helt annat lugn i arbetslaget, vi hann lära känna varandra och vi hann se och ta hand om alla barn. Jag minns också att vi kunde packa ryggsäckarna och bege oss ut i skogen för att ha en mysig matematiklektion. Det är ju en helt orimlig tanke i dag. Det är stor skillnad, en helt annan värld. Nu kan man inte gå i väg med hela gruppen på det viset, vi är för få vuxna, säger hon.

Ingen förskola i Stockholm följer riktlinjerna

Som fackligt engagerad har hon insyn och säger att ingen förskola i Stockholm i dag följer Skolverkets riktlinjer om barngruppsstorlek. Men en mindre grupp betyder inte per automatik att det blir enklare, poängterar hon. Det handlar också om vilka behov barnen i gruppen har. En grupp kan vara liten, men samtidigt ha flera barn med olika diagnoser, som är utåtagerande, har språksvårigheter eller hälsoproblem som måste hållas koll på hela tiden.

– Det skapar en otrolig stress. Det måste finnas resurser utifrån de behov barnen har. Det är väldigt oroväckande att barn i förskolan som har rätt till extra resurser inte får det i dag. Jag minns när mina barn var små och personalen alltid sa en mening om vad de hade gjort under dagen, ett bevis på att de hade sett just mina barn. Nu hinner vi inte se alla på det sättet längre, säger hon.

En sorglig situation i förskolan

Som handledare till förskollärarstudenter vet hon att utbildningens teorier och råd inte alltid går att tillämpa i verkligheten.

– En student jag hade bad om en timmes planering varje dag inför samlingen. Jag sa: ”Ledsen, men det kommer inte att ske. Du får vara glad om du får två timmar till planering för hela veckan.”

Kanske var det sådant som var görbart förr. Men det lugn som fanns i arbetslaget när Farah Waly började arbeta i förskolan har i dag ersatts av stressade kollegor som man knappt hinner prata med, inte fråga hur de mår eller vad de gjorde i helgen.

– Alla springer vi runt, känner oss arga och sura och tycker att ”jag får ju göra allt”. På andra arbetsplatser kan man ta pauser, dricka en kopp te och prata lite. Men så är det inte längre hos oss i förskolan. Vi bara kliver rakt in i stressen och bär sedan med oss den hem. När jag började arbeta drev vi så många olika projekt, nu hinner vi inte ens med hälften. Det är sorgligt men det är den situation vi befinner oss i nu, säger hon.

Lyssna på Förskolan här: