Så jobbar vi – specialpedagoger i tre världsdelar
Claudia Mora, Hannah Greene och Helen Claus.
Inkludering Specialpedagoger över hela världen – vad förenar, vad skiljer? Det gemensamma är fokus på elever, utmaningar, förhoppningar och möjligheter oavsett hemvist. Det som skiljer är förutsättningar i fråga om lagar, kultur och traditioner.
Läs hela artikelserien!
Helen Claus, specialpedagog Nederländerna:
”Som specialpedagog här i Nederländerna arbetar man med kvalitetsutveckling och med att koordinera stödinsatser. Vi har fem nivåer av stödinsatser.
Första nivån innebär att läraren har en högkvalitativ undervisning med de arbetssätt och anpassningar som skolinspektionen har bestämt. Differentierad undervisning är ett krav.
Den andra nivån innebär att läraren sätter upp specifika mål för en elev som behöver stöd. Specialpedagogen informeras. Läraren jobbar mot målet och utvärderar efter 4–6 veckor.
Placering i specialskola ska tas bort till 2030.
Nivå 3 sätts in om det fortfarande är bekymmer. Det innebär att jag kommer in och bedömer situationen. Jag påbörjar också dokumentationen som ska göras kring elevens styrkor, svårigheter och skolans insatser.
På nivå fyra används min dokumentation för analys i en tvärprofessionell grupp med läraren, ledning och föräldrar. Vi gör en analys tillsammans och kommer fram till ytterligare insatser. Detta granskas av två experter på högre nivå. De har sista ordet i beslut om en annan placering av eleven, mer pengar eller annat ingripande stöd. Jag är ansvarig för processen med dokumentation, bedömning och analysmöten, läraren har fortsatt ansvar för eleven.
Den femte nivån är placering i specialskola men de ska successivt tas bort fram till 2030. Lärarna som jobbar där är skickliga och ska användas som resurser för skolutveckling i ordinarie skolor. Jag tror att det kan bli riktigt bra men jag är orolig för att de kommer att användas för att ta hand om elever ute på skolorna.”
Hannah Greene, lärare och specialpedagog, Botswana:
”Det är ett barn i taget här, allt sker på individnivå vilket gör att jag måste lägga mycket tid på kontakter med föräldrar och elever.
Det finns fortfarande ett stigma kring funktionsnedsättningar och dåliga skolresultat så en del av mitt arbete handlar om att samtala med alla runtomkring eleven för att öka förståelsen för skolsvårigheter.
Även om det känns bra att veta att en familj känner att de fått hjälp tar behoven aldrig slut. Vi talar inte om diagnoser men som det ser ut här skulle det vara bra att göra det för att öka förståelsen för att vi kan fungera olika.
Ett stort hinder i det specialpedagogiska arbetet är att lärare inte ser det som en del i sitt uppdrag att möta olikheter. De har själva gått i en traditionell skola och lärarutbildningen ger dem inte verktygen för verkligheten. En del i mitt uppdrag är att utbilda lärare och de välkomnar ny kunskap.
Vi har inte i närheten av era resurser men vi har samma uppdrag.
Den mest effektiva och givande fortbildningen som jag gör är utanför skolan i en ideell förening som samlar lärare utanför skoltid för workshops och föreläsningar. Det kommer många lärare till dessa tillfällen. Utbildning och fortbildning är centralt för att komma vidare på vår inkluderingsresa. När jag hör om utmaningar i europeiska länder vill jag påminna om att det man klagar på där kommer från ett privilegierat perspektiv. Ni har resurser som vi inte är i närheten av men vi har samma uppdrag, att möta alla elever. I mitt arbete handlar det än så länge om att bara göra kollegor och andra vuxna medvetna om att det finns något som heter adhd, dyslexi eller andra funktionsnedsättningar.
Claudia Mora, specialpedagog, Colombia:
”För 15 år sedan hade vi inte de elever vi nu har i klassrummen för de var över huvud taget inte i skolan. Kulturen och lagen har förändrats enormt, det är i dag självklart att alla barn går i skolan tillsammans. Vi pratar inte diagnoser längre utan behov, och vi ska utforma skolor och undervisning för alla elever. Specialskolorna är borta. Lärarna accepterar detta men ett hinder är att de tror att det alltid innebär mer av något, mer tid, mer energi, mer resurser, olika lektioner till olika elever.
Det är obligatoriskt att jobba med UDL och differentierad undervisning och mitt uppdrag är att kvalitetssäkra detta. Jag ska också kvalitetssäkra dokumentationen och övergången till livet efter skolan. Vi arbetar med RTI, Response to Intervention, som är ett stödsystem i tre lager. Varje vecka ägnar jag tolv timmar åt att ge stöd till elever som behöver det i lager 2 eller 3. Regeln är att elever ska vara minst 35 procent av dagen i ett ordinarie klassrum och vi har flexgrupper för att stödja och underlätta så mycket inkludering som möjligt.
Jag skulle vilja jobba mer med lärarna i klassrummet.
Jag skulle vilja jobba mer med lärarna i klassrummet och i deras planeringsarbete. När jag får modellera differentiering så förstår lärare hur de kan göra, det håller inte att skriva vad de ska göra i ett åtgärdsprogram och tro att de ska klara det själva. Jag skulle vilja vara mer involverad i implementeringsarbetet. Framöver tror jag på att ta bort titeln specialpedagog och jobba mer med att kvalitetssäkra undervisning och en organisation som jobbar tillsammans för allas rätt till utbildning.”
LÄS ÄVEN
Elin Zlatanovski: ”Håll ert malliga lärarhuvud högt genom krisen”
