Här är de största problemen med dålig fortbildning för lärare

I forskaren Helen Timperleys bok ”Det professionella lärandets inneboende kraft” finns ett underbart citat som jag själv har citerat många gånger i böcker och under föreläsningar. Jag kommer att tänka på det när jag läser Vi lärares granskning av lärares fortbildning:

”Jag hoppas jag dör under en kompetensutvecklingsdag eftersom övergången mellan liv och död då knappt skulle vara märkbar”

Det summerar vad många lärare upplevt och stämmer med den bild Vi lärares undersökning av lärares fortbildning ger. Alldeles, alldeles för många lärare blir utsatta för fortbildning som är meningslös och inte ger något, varken för dem eller deras elever.

Två huvudsakliga problem

Men det är viktigt att packa upp frågan och se vad det är som händer och varför. Jag tror det finns två huvudsakliga problem:

Det ena är att svenska lärare enligt avtal ska ha 13 dagar fortbildning per år men får bara 3–4 dagar i genomsnitt (enligt TALIS-undersökningen). Hur kan det vara så och varför händer inget? Varför protesterar inte facket tydligare och varför tar inte huvudmännen och rektorer sitt ansvar? Om man bara får några dagar – och innehållet på dem dessutom är bestämda över ens huvud är det inte konstigt att det blir som lärare vittnade om i Vi lärares undersökning om att det var: ”Helt värdelöst” och ”pinsamt låg kvalitet”.

Det andra stora problemet ligger i vem det är som leder och tar ansvar för fortbildningar av lärare – och genom det vad de handlar om. Jag har genom åren besökt ganska många skolor som lyckats med små eller stora utvecklingsarbeten. En gemensam faktor för alla dessa är att lärare har varit drivande, lärare varit de som formulerat frågor, lärare som utvecklat sin undervisning tillsammans.

Självklart ska lärarna leda den

De kan ha blivit utmanade av en rektor – absolut. De har alltid haft en rektor som gett dem de fysiska förutsättningarna, dvs tid och organisation. De har alltid haft en engagerad och stödjande, uppmuntrande och utmanande rektor. Men det är lärarna som tagit ansvar. Och vem ska annars göra det? Det här är viktigt. Undervisningen är det viktigaste som händer i en skola. Och det är lärarna som är den undervisande professionen. Och det är självklart de som ska leda den och arbeta med att utveckla sin kunskap.

Vi ska inte sluta prata om vad som händer på skolan med varandra. Vi ska inte sluta läsa böcker och utvecklas. Vi ska inte sluta med fortbildning. Men vi ska omedelbart sluta med dålig sådan.

Vi ska inte sluta med fortbildning. Men vi ska omedelbart sluta med dålig sådan.

Det som kallas fortbildning bör fokusera på undervisning och framförallt ledas av lärare. Det innebär att man tillsammans undersöker sin undervisning och funderar över vad som skulle kunna bli ännu bättre, vad behöver vi lära mer om, vad behöver vi förändra?

Det är ännu en sak som skaver, och det rejält: att så mycket fortbildning utgår från en bild av lärare som inkompetenta och i behov av ”lyft”. Så är det inte. Lärare är de i landet som är bäst på att undervisa, men som alla professioner kan vi utvecklas i jobbet.

Ett enkelt recept

För att sammanfatta finns det ett enkelt recept som snabbt kan göra situationen bättre när det gäller lärares fortbildning:

1. Se till att lärare får (minst) den tid som är bestämda i avtal.
2. Organisera för detta på skolorna.
3. Ge lärarna makten över dess innehåll.

När nu huvudmän visar sig inte kunna ta ansvar för detta kan det finnas behov av tydligare regleringar. Jag tycker det är dags att igen väcka tanken inte bara på att USK (reglerad högsta undervisningsskyldighet) ska återinföras, utan kanske också en KKUSK, en kollegial kompetensutvecklingsskyldighet. En skyldighet som gäller såväl skolledningar att tillse att det finns tid och plats för det såväl som för lärare att samarbeta kring sin undervisning och hur den kan bli ännu bättre.