Här får lärarna styra över sin fortbildning

Blankt nej. Här blir det ingen fortbildning. Inte ens när facket erbjöd gratis kompetensutveckling.

Så såg det ut på en privat skola som gymnasieläraren Anna Strandberg tidigare arbetade på. Argumentet var att skolan hade sina egna fortbildningar. På nästa skola fick hon ersättning för resor och kurslitteratur då hon gick en universitetskurs på sin fritid. Numera arbetar hon på Erik Dahlbergsgymnasiet i Jönköping där situationen ser annorlunda ut.

– Min chef har sagt ja till all fortbildning jag har velat göra och åka på hittills och jag tycker att den har bestått av en bra balans mellan ämnesinnehåll, allmänna pedagogiska frågor och läraryrket rent generellt, säger Anna Strandberg.

Hon undervisar i svenska och engelska och är främst intresserad av kompetensutveckling som rör hennes ämnen.

– Det var rätt länge sedan jag tog examen så för mig känns det oerhört viktigt att hålla mig uppdaterad och få ny inspiration. Om jag hade varit rektor så hade jag tvingat i väg mina lärare varje år. I dag är allting är upp till läraren. Läraren själv måste ta initiativet.

Just nu letar hon efter någon form av fördjupning om språkutveckling och språkhistoria.

– Jag tycker att det är jätteintressant men det har funnits tillfällen då jag får frågor av eleverna som jag inte kan svara på. Ibland känns det nästan som att jag inte kan mer än precis det material jag lämnar ut till eleverna.

Extern och intern fortbildning

Hon har bland annat uppskattat Skolportens Svensklärarkonferens men också skolans interna fortbildning där lärarna, i ämneslag, har studerat varandras lektioner och samtalat om dem utifrån förutbestämda frågeställningar. Även om det ibland kan vara svårt att få tiden att räcka till.

Hennes kollega, matematikläraren Hanna Ceder, brukar försöka gå på Matematikbiennalen och känner störst behov av fortbildning om allmän pedagogik och didaktik inom sitt ämne.

– Jag jobbar på samhällsprogrammet och där är varken förkunskaper eller intresset för matematik som man skulle önska, så jag uppskattar att ta del av konkret och forskningsrelaterad kompetensutveckling eller att lyssna på kollegor ute i landet som har testat metoder som kan få olika moment att lossna hos eleverna, säger Hanna Ceder.

För henne handlar fortbildning mycket om att få en nytändning. Som hon ser det finns det bara en svårighet med individuell och extern fortbildning:

– Det blir ju en del för- och efterarbete, även om man får en vikarie.

På Erik Dahlbergsgymnasiet kan lärarna påverka sina möjligheter till fortbildning. Den som handleder VFU-studenter får dessutom själv bestämma hur de intäkter som skolan får ska användas, exempelvis till teknisk utrustning, litteratur eller extern fortbildning. Anna Strandberg tycker att det systemet fungerar bra.

– Eftersom jag har VFU-studenter och vill ha det så är det inget problem för mig. Men det skulle givetvis bli problem i ett rektorsområde där få tar emot studenter. Samtidigt säger min rektor att alla lärare har rätt till fortbildning och inte ska tvingas ha VFU-studenter.

Lite för brett ibland

Om skolans gemensamma fortbildning har lärarna däremot inte mycket att säga till om. Ibland har den varit bra, ibland mindre bra. Föreläsningar av forskare brukar vara uppskattade, samtidigt anser lärarna att den gemensamma fortbildningen ibland handlar lite för mycket om specialpedagogik.

– Då märker man att alla inte känner att innehållet är så angeläget. Ju bredare man gör det desto färre människor når man, säger Anna Strandberg.

Svensk- och historieläraren Christina Wallerström upplever också att fortbildning är något som uppmuntras på skolan. Även hon uppskattar kompetensutveckling om praktiska undervisningstips, gärna om exempelvis läsning, grammatik och retorik.

– Men jag har också varit på Historiedagarna som består av mer faktainriktade föreläsningar baserade på aktuell forskning, vilket kan väcka mitt intresse för nya områden, säger Christina Wallerström.