Konflikthantering: Finn fem fel

Ibland svallar känslorna över i skolan. Både hos elever och lärare. Det här är ett verkligt fall som vi anonymiserat, av hänsyn till alla inblandade, men som är intressant att bena ut eftersom det inkluderar så många aspekter av konflikthantering och relationsbyggande – inte minst tystnadsplikten och kontakten med vårdnadshavare.

1. En konflikt uppstår mellan elever i klassen. Läraren känner att konflikten går ut över undervisningen och lyfter den i hela elevgruppen, vilket bara får striden att sprida sig – fler elever ansluter till alltmer polariserade antagonister.

Ninni Påhlsson: ”Här är det viktigt att visa att man ser konflikten. Var tydlig inför eleverna med att du ser och hör vad som har hänt. Ibland kan man inte ta det med en gång så här är tricket att spara och adressera. Signalen du vill skicka är ’Jag ser och bryr mig om’. Ett fel pedagogen gör här är att prata med hela gruppen. Hade hen pratat med den berörda hade man fått en snabb bild av vad konflikten handlade om, om det rör en grupp eller hel klass.

Vårdnadshavarna borde givetvis informerats och inloopats direkt. Vi jobbar med vårdnadshavarna i allt så dem ska vi alltid ha med oss i dialogen.

En annan stor miss som läraren gör så att det saknas en analys. Man måste alltid börja med analysen innan man går vidare till lösningarna.«

2. Läraren tar detta som inteckning för att hen gjorde rätt som började diskutera konflikten med hela klassen. Men diskussionen rör sig helt på elevernas nivå, läraren försöker ”medla” samt pekar ut handlingar och ordval som felaktiga.

Ninni Påhlsson: ”Läraren var nog för snabb i analysen här och bidrar själv till att konflikten blir större än den behöver. När läraren gör felaktiga utpekanden riskerar hen att skapa en polarisering där eleverna hamnar i ett motståndsförhållande till hen.  Det är jätteviktigt att inte börja med diskussionen i helklass innan man har hela bilden klar.”

Som lärare behöver man använda sin röst som ett verktyg. Att vara auktoritet och sätta gränser är viktigt, det går att höja rösten och vara tydlig utan att vara i affekt.

3. Efter två veckor hamnar de två grupperna i högljutt gräl på lektionstid. En elev är särskilt aggressiv. Läraren tar över argumentationen gentemot denna elev genom att överrösta och skrika ”Nu lämnar du klassrummet”, för att slutligen handgripligen föra ut eleven med uppmaningen ”gå ut och kyl ner dig”.

Ninni Påhlsson: ”Här börjar det bli tydligt att det var tokigt från första början och börjar bli svårt att rädda upp. Läraren låter sina känslor styra och då är det lätt att situationen eskalerar. Det är också när känslorna styr som det blir dåliga ordval. I affekt klarar man inte av att vara professionell hela vägen fram. Som lärare behöver man använda sin röst som ett verktyg. Att vara auktoritet och sätta gränser är viktigt, det går att höja rösten och vara tydlig utan att vara i affekt.”

4. På kvällen ringer föräldrarna till eleven som varit aggressiv, ett samtal som i sig slutar med en konflikt. ”Ja, med såna föräldrar …” raljerar läraren inför kollegerna i lärarrummet dagen efter.

Ninni Påhlsson: ”Lärarens största misstag är att hänga ut enskilda elever och deras föräldrar. Ska man prata generellt om en situation måste man prata generellt och behålla det på den nivån. Man kan behöva diskutera det i detalj och i ett större sammanhang, men då ska det vara exempelvis tillsammans med elevhälsan eller i handledning.”

5. Konflikten blir senare samma vecka huvudämne på ett föräldramöte, då läraren berättar utförligt om alla turer och återigen kritiserar den aggressiva elevens föräldrar, som inte är närvarande. Läraren omplaceras – ”som en blixt från en klar himmel”, säger hen själv, och får delar av kollegiet med sig. Många lärare pratar med varandra och även med elever och föräldrar om ärendet trots att de inte har annat än den omplacerade lärarens version. Rektorn kan inte uttala sig på grund av tystnadsplikten, men beslutet har tagits efter möten med facket, mellan rektor och lärare samt EHT och huvudman.

Ninni Påhlsson: ”När man ser hela historien är det inte någon blixt från en klar himmel. De kollegor som är berörda och börjar diskutera var själva inte där. Men sådana här situationer skapar känslor och rädsla. Det är svårt att ställas mot varandra som lärare eftersom man tänker ’nästa gång kan det vara jag som kritiseras’.

Kollegor som jobbar tillsammans möter ofta samma elever i liknande situationer. Därför kan man som kollega ibland vara lite för snabb med att dra slutsatser om vad som faktiskt hänt.«

LÄS ÄVEN

Vestman: Tack och lov för värsting­eleven!

Ny bok: Stora argument för små barns stöd

Spec i skolledning: Konsten att hålla kursen

Hur utvecklas npf-arbetet i din skola?