Lågaffektivt bemötande: ”En auktoritet sänker rösten och tar kontroll”

Debatten kring skolan kan liknas vid en tombola. I denna finns ett antal givna ämnen som med jämna mellanrum dras för att skapa debatt. Nu senast var det Lisa Magnusson som i Dagens Nyheter (27/1) drog ämnet ”lågaffektivt bemötande” ur tombolan – först ut i år, men blickar man bakåt så har ämnet länge varit hett omdebatterat och väckt starka känslor både i och utanför skolans verksamhet.

Kritikerna verkar ibland drömma tillbaka till sin egen skoltid när en träslöjdslärare med tre fingrar kastade ut stökiga elever genom fönstret från sjätte våningen eller barska magistrar skällde ut klassen så saliven föll som ett vårregn över deras späda hjässor …

Psykologen Bo Hejlskov Elvén, förgrundsgestalt i arbetet med lågaffektivt bemötande, skriver själv klart och tydligt att detta är en metod som utvecklats i arbete med barn, ungdomar och vuxna med diagnoser. Det är ett förhållningssätt som har sin utgångspunkt i att hantera barn, ungdomar och vuxna som har en komplex problembild och som riskerar att vara en fara för sig själva och för andra. Så hur kan det komma sig att det här förhållningssättet har blivit synonymt med uppfattningen av att skolpersonalen står som rädda möss nere klassrummets hörn, med kuvade blickar och krökta ryggar?

När jag läser om lågaffektivt bemötande möts jag ofta av kommentarer där människor drömmer tillbaka till sin egen skoltid, där de varmt berättar om när en träslöjdslärare med tre fingrar kastade ut stökiga elever genom fönstret från sjätte våningen eller när barska magistrar skällde ut klassen så saliven föll som ett vårregn över deras späda hjässor. Auktoritet efterfrågas. En person som med järnhand styr klassen och varje reaktion möts med en lika stark eller starkare motreaktion. Här finns det inga kuvade blickar eller krökta ryggar. Ordning och reda, helt enkelt. Detta får stå i motsats till det lågaffektiva bemötandet.

Hejlskov Elvén säger själv att utgångspunkten bör vara att man som pedagog samarbetar med eleven, utgår ifrån att eleven alltid vill lyckas inom den givna situationen och att de känslor man uttrycker smittar. Lisa Magnusson skriver att fostran handlar om att ta konflikt efter konflikt och att visa att man står pall, och här är vi helt överens. Det finns ingen motsättning. Faktum är att båda inställningarna ryms i samma förhållningssätt. Jag tror inte att någon vill ha en skola där pedagoger inte vågar ta en konflikt och där eleverna får agera hur de vill.

Men det handlar inte om huruvida man ska ta en konflikt, utan om hur man tar konflikten. Om man som lärare försöker att förstå situationen och har en god relation till eleven finns det goda möjligheter att förstå varför situationen har uppstått och hur man kan göra för att lösa den. Men jag har aldrig sett en konflikt bli löst på ett bra sätt genom att läraren skriker, rycker, drar och sliter i eleven eller dess ägodelar. Lisa Magnusson lyfter lärare som pratar med mjuk röst som att det vore något negativt, något som är jämställt med en lärare som har tappat kontrollen och inte längre kan sätta gränser. Att inte höja rösten, att inte bemöta eleven som den bemöter en själv och inte agera på ett sådant sätt så att konflikten stegras, ser jag som en självklarhet i bemötandet med eleven – att inte tappa kontrollen och dras med i känslorna är ju om något ett sätt att vara auktoritär och visa vem som har kontroll. Då kan något så enkelt som att prata med en mjuk röst avväpna hela situationen.

Menar jag då att en lärare aldrig ska få höja rösten? Att en lärare aldrig ska få sätta gränser? Att lärare aldrig ska få avvisa en elev från lektionssalen? Nej, självklart inte. Det kommer alltid att finnas situationer där konflikten har nått en sådan nivå att man akut behöver avbryta den. Men det ska inte vara ett första alternativ utan det sista.

Det handlar inte om huruvida man ska ta en konflikt, utan om hur man tar konflikten, om att inte höja rösten och agera så att den stegras.

Något som lyfts i diskussioner kring lågaffektivt bemötande är lärares arbetssituation, att vi som samhälle måste få ett stopp på kaoset i skolan och att det en gång för alla måste bli lugn och ro i klassrummet. Men inom detta ryms även elevers vardag och elevers arbetssituation. Elever som varje dag går till skolan trots att de blir utskällda och utkastade. Elever som gör sitt bästa och inget hellre vill än att lyckas, men som under rådande omständigheter inte har förutsättningarna. Hur ger vi dem de förutsättningar de behöver, utan slänga ut dem för tusende gången? Skolan är till lika mycket för värstingen som för stjärnan.

Vi kommer aldrig att hitta en metod, ett förhållningssätt, en matris, som fungerar i alla situationer i skolan. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte finns någon quick fix som skänker studiero i alla klassrum och som genom ett trollslag tar bort skolans värstingar, som Lisa Magnusson uttrycker det. Vi måste samarbeta med eleven, även om den utmanar. Vi måste förstå att eleven vill lyckas inom den givna situationen, även om den utmanar. Vi måste förstå att våra känslor smittar och att vi riskerar att eskalera situationen, även om den utmanar. Först då tror jag att vi på ett hållbart och långsiktigt sätt kan möta elever som utmanar.

Mikael Vestman är ämneslärare i svenska och speciallärare med inriktning mot språk, skriv och läsutveckling.