Replik: Vi har nog olika bild av vad god läsundervisning är

I en intervju här i Grundskolläraren berättade jag om den undervisning jag fått under min lärarutbildning vid Malmö universitet. När jag fick frågan hur mycket konkret undervisning jag fått om metoder för barns tidiga läsinlärning svarade jag att det rör sig om cirka 30 minuter av en föreläsning samt ett seminarium. Svaret tycks inte ha fallit i god jord hos forskarna Åsa Wedin och Catarina Schmidt, vilka menar att svaret är en kränkning som inte borde fått medialt utrymme. Forskarnas misstro grundar sig i att examensordningen för grundlärarstudenter ställer krav på fördjupade kunskaper i tidig läs- och skrivundervisning.

Examensordningen är dock inte en detaljerad reglering av innehållet, utan måste tolkas av lärosätena, realiseras i undervisningen och sedan förstås av studenter. Möjligheten att uppfylla examensordningens mål begränsas dessutom av minskade anslag och stigande lokalhyror. I intervjun försökte jag ge svar på hur examensordningen fallit ut vid mitt lärosäte. Att vi tolkar den lärarutbildning som jag läser vid Malmö universitet så olika beror antagligen inte på bristande underlag, utan på att Wedin och Schmidt inte delar min uppfattning om vad som utgör god läs- och skrivundervisning och att vi alltså förstår examensordningen på olika sätt.

”Borde ha en självklar plats på lärarutbildningen”

Forskning från fältet ”the science of reading”, som betonar behovet av systematisk undervisning i fonologisk medvetenhet och sambandet mellan språkljud och bokstav för att knäcka den alfabetiska koden, så kallad phonics, borde ha en självklar plats på lärarutbildningen. Denna forskning avfärdar Wedin och Schmidt som en ”begränsad typ av studier”. Det stämmer att den typ av studier som stöder phonics utgör en begränsad del av den samlade forskningen. Det är i regel experimentella studier som söker utvärdera effekterna av olika undervisningsmetoder genom att testa deras effekt på elevers läsförmåga. Resultaten från studierna har kunnat reproduceras i olika kontexter, av olika forskare, i olika länder och med skilda elevunderlag. De har också varit möjliga att sammanställa genom metastudier, exempelvis Vetenskapsrådets ”Kunskapsöversikt om läs- och skrivundervisning för yngre elever” och The National Reading Panels översikt ”Teaching Children to Read”.

Jag kan, efter mina fyra år på en svensk lärarutbildning, förstå att Wedin och Schmidt invänder mot denna typ av studier. Den forskning som jag mött under min utbildning skiljer sig från den typ jag beskrivit ovan och utgörs av kvalitativa studier med mycket begränsat underlag vars resultat inte låter sig generaliseras. Jag vill på inget sätt misskreditera denna typ av forskning, men tycker inte som Wedin och Schmidt att den på något sätt motsäger den stora mängd effektforsning som visar positiva effekter av systematisk phonics. Menar Wedin och Schmidt verkligen att så är fallet föreslår jag att de i första hand formulerar varför och försöker övertyga sina forskarkolleger i en akademisk tidskrift, istället för att utan grund ifrågasätta mina erfarenheter.

Wedin och Schmidt tycks vara nöjda med att den grupp elever som i andra sammanhang lyckats knäcka koden blir fullgoda läsare. Vi som läser till lärare önskar dock bli rustade för att undervisa alla våra elever.

Aron Ihse Trägårdh, ordförande Sveriges Lärarstudenter Malmö

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Grundskolläraren