Ny studie: Bästa metoden för att lära barn att läsa

Inget nytt under solen. För 25 år sedan kom avhandlingen ”Kan man bli klok på läsdebatten” av Anita Hjälme som handlade om den kontrovers om läsinlärning som ägde rum i USA och Sverige – på 1970-talet.

Det är 50 år sedan – men huvudfrågan är densamma som i dag: är det ljudningsmetoden (phonics) eller en metod baserad på förståelse (comprehension) som fungerar allra bäst? Den tidens debatt sammanfattades i våras av Skolverket, föga överraskande, på detta sätt:

”Så småningom förstod utbildnings­ansvariga att en balanserad läs- och skrivundervisning där flera metoder ingår behövs, men att en ljudbaserad läsundervisning är nödvändig för alla elever i den tidiga läsinlärningen.”

Knapphändig undervisning

Problemet i dag är att den undervisning som blivande lärare får på de 19 aktuella lärosätena är för knapphändig. Det menar i alla fall Agneta Gulz och Magnus Haake, professor respektive docent i kognitionsvetenskap med inriktning på lärande och undervisning vid Lunds universitet. I en debattartikel i Sydsvenskan i våras hän­visade de till flera vittnesmål från studenter. ”Under utbildningen har vi fått information om en hoper olika inlärningsmetoder men inte fått lära oss något ingående om någon av dem”, som en uttryckte det.

Därmed hade den som introducerade debatten i januari, rektorn och skribenten Linnea Lindquist, fått vatten på sin kvarn: hon hävdar bestämt att de nybakade lärare som kommer till Hammarkullsskolan inte har lärt sig att lära ut läsning. Här i Grundskolläraren fortsatte debatten med ett inlägg från lärarstudenten i Malmö Aron Ihse Trägårdh som konstaterade att han ”saknar verktyg” när han ska möta sin första klass.

Det kom förstås mothugg, bland annat från forskarna Åsa Wedin och Catarina Schmidt som ser det som ”ytterst kränkande” mot lärosätena som erbjuder grundlärarutbildning att ”påstå att lärarstudenterna skulle behöva ta reda på hur man lär barn läsa”. Forskarna ger sig också in i debatten om metoder och är kritiska till ”den rad av tidningar som okritiskt lyfter fram forskare som utifrån en begränsad typ av studier åberopar phonics som det effektivaste sättet att lära barn läsa och skriva”.

Ny stor studie

Den mest ambitiösa studien på senare tid, som också Skolverket lyfter fram, är den som nyligen genomfördes av Hanna Lindström-Sandahl med kollegor vid Linköpings universitet. I studien deltog 68 andraklassare i riskzonen för lässvårigheter.

Det är en så kallad interventionsstudie, där halva gruppen (kontrollgruppen) fick skolans ordinarie undervisning som kunde inkludera specialpedagogiskt stöd, medan den andra halvan (interventionsgruppen) fick ordinarie undervisning och en mer intensiv och individuell lästräning. De senare fick träning i att matcha ljud med bokstäver och övade sammanljudning.

Vidare fick de, mer än i kontroll­gruppen, jobba med ordigenkänning och öva på ordens stam och ändelser. Därtill tränade man på högfrekventa småord och upprepad läsning tillsammans med läraren. Och sedan också att stava orden som de läst.

”Den metodik som har evidens”

Hanna Lindström-Sandahl uppskattar att resultatet blev tydligt:

– En intensiv, systematisk och individuell lästräning med phonics-ansats gynnade inte bara avkodningen för eleverna i interventionsgruppen, den ledde också till bättre läsförståelse hos denna elevgrupp.

Och betydelsen av att arbeta med ljudande?

– Helt central. Det är den metodik som har evidens när det gäller att lära barn avkoda ord och är därför väsentlig att lärarstudenter får kunskaper om.

Hon understryker emellertid vikten av att komplettera med flera metoder ­parallellt i läsundervisningen:

– Högläsning är exempelvis bra för att eleverna ska kunna utveckla ordförståelsen och i förlängningen läsförståelse. Därför är det så viktigt att elever också både får lyssna till texter och samtala om dem.