Debatt: Vem vill stoppa fusket?

För några år sedan kunde en banderoll ses vaja från studentflaken: “Nu har vi tagit studenten - tack vare de delade dokumenten.” Rimmet sätter onekligen fingret på ett fenomen i tiden. Frågan om fusk har blivit högaktuell på grund av chatbottar och diskussionen om detta hjälpmedel är i full gång.

Problemet är dock inte nytt, utan aktualiserar bara en gammal frågeställning: Vad vet vi om skapandet av en elevtext? I och med digitaliseringen så har samarbete och delning av dokument underlättats. Det kan vara något positivt - använt på rätt sätt.

Alla ”vinner” på att se mellan fingrarna

En annan, mer komplex fråga är i vems intresse det ligger att stävja fusk. Är det inte samma dilemma som med betyget F, nämligen att läraren som sätter F drabbas av merarbete och ifrågasättanden? Alla “vinner” på att släppa igenom en elev som inte riktigt når upp till ett E och alla “vinner” på att se mellan fingrarna med fusk.

Tänk efter! Om fusket inte upptäcks eller åtgärdas, så förbättras elevernas resultat. Eleverna blir nöjda. Föräldrarna blir nöjda. De högre resultaten ger bättre statistik för skolan, vilket gör huvudmän och skolledare nöjda. Kvar står lärarna, med den tidsödande och otacksamma uppgiften att försöka sätta dit fuskare.

Tandlös fuskrutin leder ingenvart

Uppbackningen från skolledningen kan det vara lite si och så med, särskilt på skolor där fusket är utbrett. Följande reaktioner förekommer: 1) En ovilja att se fusket. Kan det verkligen bevisas? Har texten gett utslag i den digitala plagiattjänsten? Bevisbördan ligger på läraren och utan träff i plagiatkontrollen så anses fusk inte kunna bevisas. Att den digitala tjänsten inte upptäcker allt fusk ignoreras. 2) En ovilja att se fusket som avsiktligt. Man menar att eleven har handlat i god tro. Läraren ombeds därför att prata med eleven och förklara att det hen gjort räknas som fusk. 3) Om fusket är uppenbart och avsiktligt går det inte att avfärda lika lätt, och då är lösningen att upplysa eleven om att fusk “inte är okej”.

Om eleven ändå fortsätter att fuska, finns en tandlös fuskrutin att tillgå. Den går oftast ut på ännu fler samtal och möten med skolledning eller EHT, för att slutligen utmynna i ett verkningslöst sista steg: Skriftlig varning från rektor.

Lärare som rapporterar fusk ses som jobbiga

Självklart accepterar inte skolor fusk. Däremot är det - precis som med betyget F - en fråga om incitamentsstrukturen. En skola som konkurrerar om elever på en fri skolmarknad, vill visa upp en så positiv bild som möjligt. Detta görs genom att signalera utåt att man är en skola med välfungerande, (hög)presterande elever och goda resultat. Om man nu inte är det i realiteten, så borde det vara frestande att ändå vilja framställa sig så.

Varje lärare som sätter ett E hellre än ett F och varje lärare som hellre friar än fäller i tveksamma fall av fusk, måste ses som en tillgång i det perspektivet. Läraren som envisas med att sätta F och nitiskt rapportera fuskare, uppfattas ofta som en “jobbig jävel” av eleverna. Frågan är om inte den uppfattningen delas av fler, högre upp i systemet.

Therese Rosengren, gymnasielärare, Stockholm

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.