”Använd Pisa-pengarna till att ge lärarna större frihet i undervisningen”

Hans-Eric Lindahl är pensionerad lärare och tidigare lärarfackligt ombud. I Upsala Nya Tidning 9 december anser Lindahl att OECD:s så kallade undersökning som benämns Pisa är ett argument för att reformera svenska skolväsendet omedelbart. Något liknande hävdar Gunnar Iselau som är ”tidigare undervisningsråd vid Skolverkets utvärderingsavdelning, nu anlitad av myndigheter och kommuner för genomlysning och förbättringsåtgärder i kommuners skolorganisation” i Dagens Nyheter 9 december.

Till saken hör att ingen av de två är forskare, inte har pedagogik som ämne, inte vet någonting systematiskt om utvärderingar ... och så vidare. De bara tycker till. Det får de stå för själva. Dessutom vet man att ett fackligt ombud, det vill säga en representant, tendentiellt har åsikter som ligger närmare makten än dem hen borde representera, i detta fall än de lärare hen borde representera. Samma sak gäller en så kallad specialist som anlitas och vars synpunkter tendentiellt stämmer mer överens med uppdragsgivarens än det motsatta. Även det får de stå för själva.

En produkt som säljs

Det kanske är viktigt att komma ihåg att Pisa är en produkt som marknadsförs och säljs av den privata organisationen OECD som har nationalstater som medlemmar. Men varken medlemsstaterna eller befolkningen i dessa stater har något större inflytande på arbetet i OECD som är både partisk och icke-demokratisk.

Oavsett har OECD sedan 1980-talet å vägnar av folket i medlemsstaterna som dessutom betalar för detta arbete, aktivt, nästintill militant kolporterat en neoliberal föreställning om skolan och skolans funktion som är både ideologisk, destruktiv och anti-demokratisk. Och som dessutom inte stämmer med relevant pedagogisk forskning. Det syns i stort sett inte i svensk skolforskning. Ökade och ökande krav om att forskningsmedel tilldelas efter ansökan till – förvisso indirekt – statligt kontrollerade fonder och inte som basmedel gör att kritisk forskning om skolan tendentiellt fått ständigt sämre betingelser till fördel för så kallad utvecklande forskning.

Knapphändig forskning

Forskaren Erik Jørgen Hansen visade att de två väsentligaste faktorerna för en elevs prestation är föräldrarnas ålder och utbildningsnivå. Därför borde man fråga sig varifrån den i själva verket ganska udda föreställningen kommer, att en mätning av elevernas prestationer kan säga någonting om hur undervisningen borde se ut. Eller för den delen hur lärarnas utbildning ska se ut.

Det är nästintill ingen som har beforskat vare sig relationen mellan lärarutbildning, undervisning och elevprestationer eller hur eleverna lär sig, varifrån det de lär sig kommer, vem som är källan till det som eleverna lär sig, vilken roll de andra eleverna spelar, varifrån den ytterst märkliga ideen kommer att läraran skulle ha det största inflytandet på elevernas lärande, och så vidare. Systematiskt och teoretiskt reflekterat, vill säga.

Sagt mer rakt på sak: Evidensbaseringen är en bluff.

Det pratas förvisso i det oändliga om nyaste hiten ”beprövade metoder”, ”what works” eller ”evidence based best practice”. Forskning som är tänkt att utveckla och förbättra och som säger sig hämta inspiration från medicin. Det som dock aldrig hämtas från medicin är användningen av en kontrollgrupp som får placebo.

I sammanhanget skulle en kontrollgrupp få placebo-undervisning – vad det nu kunde tänkas vara. Det som ska testas är om den använda undervisningen ”verkar” när en elev lär sig eller har lärt sig. Men utan kontrollgrupp är utgångspunkten för forskningen om vad som ”verkar” i praktiken att det är undervisningen som ”verkar”. Evidensbaseringen bygger alltså på ett cirkelresonemang. Eller sagt mer rakt på sak: Evidensbaseringen är en bluff.

Då inser man problemen

En annan bluff, en bluff som rör Pisa, är föreställningen om att man måste använda samma test överallt och oavsett betingelser. 1969 formulerade demografen Otis D. Duncan till och med principen som en slogan: ”If you want to measure change, don't change the measure”. Men redan tidigt på 1970-talet slog professor emeritus i pedagogik Ulf P. Lundgren fast att en sådan föreställning, som ses inom en särskild form av logisk positivism (en instrumentell positivism) som genomlyser utvärderingar och utvärdringsforskning, ger icke-jämförbara resultat.

Ulf P. Lundgren har sedan början av 1970-talet forskat om utvärderingar, inklusive den sortens så kallade undersökningar som Pisa, och han var Skolverkets första generaldirektör under åren 1991–1999, det vill säga när Pisa fick sitt genomslag. Om man jämförelsevis ber en hantverkare använda samma redskap för att hamra, såga och byta glödlampa, inser man problemen. Min egen pedagogiska forskning om utvärderingar och utvärderingsforskning bygger på bland annat Lundgrens forskning.

Ger inte gärnet om det inte räknas

Dessutom utsätts skolans elever ständigt för tester vars resultat påverkar betyget. Men till exempel Pisa påverkar inte betyget. Dagens skolungdom är både klipsk och kan läsa på nätet, och kommunicerar om detta med varandra på olika sociala platformer. Ofta kallas det för fusk att eleverna, i en grad som knappast tidigare, tänker själv och delar detta tänkande med varandra. Istället borde det kanske erkännas att även den sortens osystematiskt, icke-kontrollerad och icke-kontrollerbart delande av vetande och insikter är en väsentlig källa till elevernas lärdom.

I sammanhanget förefaller det åtminstone oerhört naivt att tro att sådana elever skulle ge järnet till ett test som inte räknas.

Kraven om reform av skolan mot bakgrund av Pisa är enbart en politisering som förstärker en destruktiv och anti-demokratisk central styrning av skolan. En neoliberal utveckling av skolan, och av samhället, förvandlas till en personlig ambition hos läraren som uttryck för en ytterligare deprofessionalisering av lärarkåren.

Morten Nørholm, docent i pedagogik, Uppsala

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.