”Vi kanske ska sluta att vara självplågande helgon som offrar oss själva för den goda saken hela tiden”, skriver Maria Wiman.

Det är julaftonens sista skälvande timmar och de små barnen sitter med tindrande ögon och ler saligt mot varandra. Det vilar ett lugn över tillvaron, det är julefrid, själens harmoni och i min hals har det placerats någon slags köttkvarn med sylvassa rakblad som rumlar omkring med vild frenesi. Allt är med andra ord i sin ordning. Det är ingen riktig julledighet utan en rejäl jäkla bondförkylning. 

Nu skall snoret rinna, hostan skall vråla och kroppens alla millimetrar skall smärta. Det slår tamejfanken aldrig fel. Jag kan inte minnas när jag senast spenderade mellandagarna utan att vara hög på smärstillande, feberyr och hopplöst förlorad i sjövilt toksnorande.

En tid av pånyttfödelse

Jag har försökt läsa på om det där. Tydligen finns forskning som visar att man blir mer infektionskänslig efter en längre tids stress. Vissa hävdar att det mest handlar om psykologi, att man tenderar att minnas förkylningar som inträffar under ledigheten bättre. Jag vet dock vad jag vet. Jag hade en endaste sjukdag förra terminen och noll sjukdagar läsåret dessförinnan men tacka fan för att jag prickade in pest och kolera så fort det blev semester. 

Jag tänker att detta är en tid av pånyttfödelse. Det är väl nu om någonsin man ska göra storartade planer för framtiden. Nu är första dagen på mitt nya liv, carpe diem, det är aldrig försent för förändring och blabbelibla duttelidutt. Tänk om vi allihopa – varendaste en av oss skoltokar – tänk om vi tillsammans bara bestämde oss för att sluta kämpa så förbannat. Om vi bara gemensamt kom fram till att den här stressen är jubeldum att utsätta sig för när man har ett enda liv att leva innan man är död för alltid. Att det faktiskt kanske inte är värt det? 

Tänk om vi skulle lämna skampålen för gott.

Tänk om 2025 – nu drömmer jag stort – kan bli ett år när vi lärare slutar åbäka oss för att få saker och ting att gå ihop. Tänk om vi skulle sluta att stressa oss andfådda för att lösa lektionsplaneringar, vikarieinhopp, extra anpassningar, möten om möten och administration för den goda sakens skull när förutsättningarna inte finns.

Tänk om vi skulle lämna skampålen för gott, sluta acceptera att vara samhällets syndabockar, om vi kunde knyta nävarna i luften och skandera att nog får baske mig vara nog någon himla gång. Ja, tänk om vi till och med skulle tvinga varandra att ta rast på dagarna? Känns det inte ungdomligt uppfriskande på något sätt?

2025 är ett helt nytt år, en oskyldig liten bebis som försiktigt sträcker på sig i sin vagga. Vi har svårt att påverka vad beslutsfattarna har för planer för vår verksamhet kommande år. Vi kan bara ana att det kan handla om effektiviseringar, nya revolutionerande arbetsmetoder med flashiga amerikanska namn samt fler klämkäcka moduler hos Skolverket. 

Ett jobb är ju ett jobb

Men vad vi faktiskt kan påverka är vad vi själva gör på dagarna. Vi kan tvinga oss att lägga bort datorn när veckans arbetstimmar är avklarade, att inte jobba när vi vabbar eller är sjuka, att ta ut våra lagstadgade raster, att hålla järnhård stenkoll på våra rättigheter. Vi kan bita ihop käkarna hårt, örfila oss lätt på kinden och försöka tänka att långsiktigt blir inte ens eleverna lyckligare av att vi jobbar oss knäsvaga varje dag.

Fatta om vi hjälpte varandra att inte vara så himla lydiga detta år. Vi kanske ska sluta att vara självplågande helgon som offrar oss själva för den goda saken hela tiden. Ett jobb är ju ett jobb. Det finns annat i livet. Och det vore förbannat trevligt om jag för en gångs skull, nådens år 2025, kunde spendera mellandagarna med rosor på kinden och solsken i blick.

LÄS MER:

Sara Bruun: Här är NP-infon om du också gått vilse hos Skolverket

Nicklas Mörk: Vi har gått vilse med kollegialt lärande som kompass

Filippa Mannerheim: Avveckla elevhälsan och mentorsrollen