Tre viktigaste punkterna för betygsutredningen att ta tag i

Just nu pågår en, av regeringen initierad, betygsutredning, som ska komma med förslag på hur vi kan stoppa den eskalerande betygsinflationen och öka likvärdigheten i svensk skola. Det är klokt och även helt nödvändigt. Larmrapporterna om skolor som strösslar med överbetyg, för att göra ”skolkunderna” nöjda, kan inte ha undgått någon. Systemet är trasigt.

Det finns dock tre saker som är absolut nödvändiga att betygsutredarna tar tag i, om ett nytt betygssystem ska kunna fungera:

1) Att ha betygskriterier leder till en dålig klassrumspedagogik 

I teorin låter det klokt att ha betygskriterier med specifika ”mål” som eleverna ska ha uppnått efter avslutad kurs. Men det fungerar inte i praktiken. Det som händer när lärare får i uppdrag att betygssätta elever efter uppnådda mål, är att målen blir styrande för pedagogiken. Står det i betygskriteriet att: ”Eleven kan med viss säkerhet samla, sovra och sammanställa information från olika källor” och ”med utgångspunkt från detta skriva utredande och argumenterande texter som är sammanhängande och har tydligt urskiljbar disposition”, så kommer läraren att utforma undervisningen så att hon kan testa eleverna på det som nämns. Eleverna får alltså utföra det som målet beskriver, inte nödvändigtvis öva, träna och jobba mot det, genom alla små mikrosteg som krävs för att lära sig skriva bra texter.

Någon genomgripande träning hinns sällan med eftersom uppgiftens utförande slukar stora delar av lektionstiden. Undervisningen blir en sorts avbockning av det eleverna redan kan, istället för att läraren undervisar, lär ut och ger eleverna möjlighet att träna och öva i mindre, uppdelade, kumulativa steg. Om läraren jobbar så står denne ju utan betygsunderlag sedan.

Ofrånkomligt att skrivningarna kommer styra hur lärare jobbar.

Oavsett hur man trasslar med formuleringarna i betygskriterierna kommer dessa skrivningar att styra hur lärare jobbar. Det är ofrånkomligt.

Lösningen är enkel. Man måste ta bort betygskriterierna och låta lärare bedöma hur väl eleven presterat utifrån det centrala innehållet istället. Då kommer fokus att flyttas från att testa eleverna på olika mål till att öva och träna eleverna utifrån ett ämnesinnehåll. Från testning av mål till undervisning för lärande. Ett betygssystem måste främja god pedagogik, inte bara fungera som ett utsållningsverktyg.

2) F-gränsen måste bort!

F-gränsen har länge varit politikernas omhuldade jättebaby. Den finns för att garantera höga krav i svensk skola. Resultatet har dock blivit det motsatta: F-gränsen sänker nivån i skolan, eftersom ett godkänt betyg (om det ska vara något att hänga i julgranen) inte kan ta hänsyn till människors normalfördelningskurva. Vissa av oss är dock litet sämre på vissa saker, rent genetiskt, än genomsnittet. Men E-gränsen måste visa på en normalprestation, om den överhuvudtaget ska betyda något. Idag ska alla elever upp på denna ”medelnivå” – även de som enligt normalfördelningskurvan inte kan.

Enligt psykiatriker och psykologer kan inte ca 10–15 procent av eleverna rent kognitivt nå upp till E, även om de får extrastöd. De ligger inom normalspannet intelligensmässigt, men har inte den teoretiska förmåga som krävs för en hög normalprestation där man till exempel ska kunna skriva en längre, sammanhängande text med egna resonemang och argument. Detta leder till psykisk ohälsa och långa BUP-köer där förtvivlade föräldrar söker vårdhjälp åt sitt barn för att skolan inte fungerar.

Betyget F måste ersättas av högre och lägre betyg.

Utöver gruppen ovan har vi en rätt stor andel elever som är skoltrötta, omogna och ovilliga att anstränga sig. (De är tonåringar så det är helt normalt.) Detta tog man höjd för i det gamla betygssystemet, där hela 31 procent fick 1:or och 2:or, alltså litet lägre betyg än snittet som var 3.

Idag ska hela denna stora grupp upp på ett E. Och det har blivit lärarnas ansvar att se till att så sker.

Den orealistiska E-gränsen har lett till en skola där lärare tvingas genomföra nivåsänkande ”extra anpassningar” för att fuska upp eleverna på ”låtsas-E:n” så att inte en tredjedel ska stoppas från att gå vidare. Lärare idag arbetar dubbelt – en undervisning för klassen i stort och ytterligare en eftersläpande kurs i varje klass, där elever som inte når E får omprov, kompletteringar och gigantiska prövningar om och om igen tills de – om läraren blundar hårt – kan anses ”godkända” och slussas vidare.

Allt detta är politikerna väl medvetna om. Deras lösning är därför att sänka nivån för E. Men vad blir i så fall ett godkänt betyg värt om ribban läggs så lågt att alla – även de svaga och de som inte vill eller orkar anstränga sig – kan stiga över den?

Betyget F måste helt enkelt bort och ersättas av högre och lägre betyg, vilket för mig till min sista viktiga punkt:

3) Lärare måste få stöd uppifrån att sätta de lägre betygen

Att det i ett betygssystem finns obegränsat med höga betyg – ”Alla kan få A i teorin!” – är en tilltalande tanke. Men den leder till korruption och betygsinflation när den lanseras på en oreglerad skolmarknad. Lärarna i Sverige, i synnerhet på aktiebolagsskolor, delar idag ut mängder av överbetyg för att göra skolkunderna glada. Men betygsättning är en myndighetsutövning. Tyvärr har det i Sverige också förvandlats till ett konkurrensmedel.

Om ett betygssystem ska kunna fungera som ett utsållningsverktyg – inte en belöning eller en indirekt kundmuta – måste de högsta betygen ta slut. Alla ska inte kunna få A, eftersom en sådan premiss innebär att det måste vara lärarens fel om lille Putte inte fick högsta betyg. Vi lärare måste få ett tydligt stöd uppifrån att sätta de lägre betygen. Det ska finnas lägre betyg och de lägre betygen ska delas ut av läraren. Betygssystemet måste bygga in en acceptans för de lägre betygen och andelen betyg som delas ut inom ett betygssteg måste vara fastställd i förväg och på det viset normaliseras – inte vara utformade som ”mål”, där ”måluppfyllelsen” ständigt ska öka. (Alltså betygen bli högre och högre.)

Jag hoppas på ett riktigt genomarbetat förslag.

Med andra ord är det oerhört viktigt att vi återgår till ett relativt betygssystem, där betygen i förväg, knyts till normalfördelningskurvan på nationell nivå. Landets lärare får helt enkelt inte dela ut fler A:n än 7 procent eller fler B:n än 24 procent och så vidare. På klassnivå kan detta normeras med hjälp av resultaten på centralprov. I klasser med höga resultat på centralproven får läraren dela ut fler höga betyg och i klasser med lägre resultat på centralproven ska många låga betyg sättas.

I februari 2025 ska betygsutredningens förslag vara klart. Och jag hoppas som betygssättande lärare att vi får ett riktigt genomarbetat förslag på ett betygsystem som fungerar.

Då måste betygsutredarna också ha tagit de tre punkterna ovan i beaktande.

LÄS MER:

Lärare pressas att höja betyg: ”Det har blivit norm”

Sara Bruun: ”Skrota dagens betygssystem”

Lärarnas uppmaning till betygsutredaren: ”Skrota F”

HP Tran: Dagens lärare pressas till att sätta högre betyg

Lärarens varning: ”F-betyget är ett arbetsmiljöproblem”

Var fjärde lärare pressas av rektor att undvika F-betyg