Elever sviks när lärandet anpassas bort

”Den lärare som är emot differentiering ses som en ond människa som inte vill att alla elever ska lyckas.” Orden är högstadie­läraren Hanna Garbergs, som upplever att det är den uppfattningen som råder i skolan i dag.

– Jag tycker att det är precis tvärtom. Elever med anpassningar och särskilt stöd förtjänar att utvecklas som alla andra men det kommer de inte göra med differentierad undervisning. Om vi drar ner på omfång och nivå och låter elever lyssna i stället för att läsa – har vi hjälpt dem då? Det är ju de här eleverna som verkligen behöver träna på de förmågorna, säger Hanna Garberg, lärare på Gubbängsskolan i Stockholm och fackligt förtroendevald inom Sveriges Lärare.

Hon anser att lärarens roll snarare är att pusha eleverna att ta sig an olika ansträngningar och att differentierad undervisning är ett stort arbetsmiljöproblem.

– Skolverket och huvudmän verkar se det här som en mirakelmetod men i själva verket handlar det om att vi lärare har fått ta över speciallärarnas arbetsuppgifter, säger hon och berättar att en tredjedel av proven – hos vissa lärare – kan bestå av poddar, power points och muntliga presentationer. Så var det inte för tio år sedan.

Skolan gör eleverna en björntjänst

– Det här tär på bedömningsarbetet. Dessutom underminerar det oss lärare. Det är vi som vet hur eleverna lär sig och vad de ska kunna, säger Hanna Garberg och konstaterar att skolan på det här sättet gör eleverna, och i förlängningen hela samhället, en björntjänst. För vilken svag läsare kommer välja att läsa och skriva när det finns andra enklare alternativ?

– Både gymnasium och universitet klagar på att vi numera släpper upp elever med för dåliga kunskaper … kanske beror det på att de har fått tillåtelse att dansa sig igenom kalla kriget och podda om växthuseffekten?

Hanna Garberg tror på gemensamt arbete. Att alla gör samma sak. 

– Har man ett prov i historia så kan några svara på faktafrågorna medan andra exempelvis även kan göra frågorna med mer utförliga svar.

Man cementerar eleverna på befintliga nivåer

Fredrik Sandström, svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga och krönikör i Ämnesläraren, är av samma åsikt. Han tycker att man fråntar elever rätten att lära sig saker om man ersätter läsning och skrivande med tekniska hjälpmedel.

– Egentligen är extra anpassningar eller differentierat lärande ur många aspekter ett stort svek mot eleverna, eftersom de lär sig mindre. Om man utgår från deras behov, önskemål och erfarenheter finns det en risk att man cementerar eleverna på befintliga nivåer i stället för att ta med dem till nya och högre nivåer. Man måste tro på att elever kan lära sig, säger han, och tillägger att det här är långt ifrån okomplicerat.

– För samtidigt, om man inte tar hänsyn till vad eleverna kan, så kommer undervisningen att flyga över huvudet på dem. Så hur gör man? Det här blir ett stort problem, som till mångt och mycket har med det uteblivna stödet att göra, säger han.

Skilj på undervisning och bedömning

När man pratar om anpassningar och differentiering gör man ofta det utan att särskilja på undervisning och lärande kontra bedömning av elevens faktiska kunskaper, konstaterar Fredrik Sandström.

– Givetvis uppstår tillfällen då kravbilden på eleverna kan se olika ut, liksom graden av vägledning och handpåläggning i lärandet. Men när eleven väl ska visa upp vad den kan ska den göra det utan stödhjul. Man kan inte låta förenklade uppgifter eller arbeten som läraren haft en aktiv roll i ligga till grund för betyget. Då uppstår en kunskapsrelativism där kunskap förvandlas till någonting annat, säger han.

Viktigast av allt är tydlighet gentemot eleverna.

– Jag tycker att man lurar elever och vårdnadshavare om man inte har varit tydlig med att anpassade uppgifter och många av de extra anpassningarna är en slags reducering av kunskap.