Tema Åtgärdsprogram: ”Lägg pusslet så sitter bitarna ihop”

Vad är ett åtgärds­program, till formen? Maria Kleimert, speciallärare på Skogskällan, en F–6-skola med 13 klasser i Huddinge kommun, reflekterar över vilken förändring som skett under ­hennes år i yrket.

– Numera är det främst ett juridiskt dokument som inte längre innehåller så mycket om vilka kunskaper vi ska arbeta med. En sorts garanti för eleven och vårdnadshavare att skolan har uppmärksammat ett behov av särskilt stöd.

Hennes speciallärarkollega Meral Olgun instämmer och fortsätter:

– Åtgärdsprogrammet innebär också att vi ska ha testat andra möjligheter till anpassningar i klassrummet. Det mesta ska ju ske inom ramen för den ordinarie undervisningen och åtgärdsprogram blir tydligt nästa steg och i det steget är den pedagogiska utredningen helt central.

– Skolans pedagogiska utredning ska vara ett nav där elev, vårdnadshavare och undervisande personal medverkar, säger skolområdets rektor Caroline Gustavsson. Det ska gå hand i hand. Utredningen skapar en trygg grund till beslutet.

Alla elever har ämnen eller moment där det faktiskt fungerar. Vi måste dra lärdomar av de situationerna.

Något som alla tre understryker som en framgångsfaktor i arbetet med åtgärdsprogram, pedagogisk utredning och särskilt stöd är gemensamma mallar och genomarbetad struktur. 

– Att få med en elev i förskoleklass på att bidra med sina perspektiv är inte det enklaste utan kräver ett väl utprövat arbetssätt och material, säger Maria Kleimert. Inte bara för att det ska se likadant ut utan för att skapa trygghet och tillvarata på erfarenheten.

För de yngre barnen har speciallärarna ett frågeformulär med bildstöd som används under samtalet, där man går igenom och beskriver skoldagens olika aktiviteter och ämnen.

– Det kan exempelvis handla om relationer till olika vuxna och kamrater, eller hur man upplever raster och lektioner, säger Meral Olgun. På så sätt säkerställer vi att vi får med elevens perspektiv och i andra änden skapar oss en helhetsbild av hela skolsituationen.

På samma sätt använder sig speciallärarna av ett fastställt frågebatteri när de pratar med vårdnadshavare. Det skickas antingen hem till familjen för ifyllnad eller gås igenom på ett möte.

– Frågeformulär och enkäter har fått ett oförtjänt dåligt rykte i skolan, kanske i samhället i stort? säger Meral Olgun. För oss kan ett häfte med förutbestämda frågor vara ovärderligt. Utformat och utvärderat på rätt sätt blir det ett effektivt verktyg för att säkerställa att alla perspektiv beaktas. Inte minst eftersom det i regel redan finns en kontinuerlig kontakt med vårdnadshavare kring elevens olika utmaningar och behov, och därmed också ett stort råmaterial av kartläggningar och anteckningar från möten som vi har med oss i bakgrundsarbetet kring formuläret.

Speciallärarna framhåller att de allra flesta vårdnadshavare är väldigt positiva till dessa ­sammanhållna kartläggningar, som uppmärk­sammar även dem, och inte bara skolan, på deras barns behov. Därför vilar också skolan centralt i kommunen tryggt i systemet med formulär, strukturer och mallar som byggts upp under de senaste åren.

– Att den är central är viktigt för likvärdigheten i bedömningarna, säger Caroline Gustavsson. Vi är måna om att allt material inom arbetet med åtgärdsprogram har förankring i forskning och bästa tillgängliga praxis. Det gäller såklart hela vårt elevhälsoarbete och inte bara arbetet med stöd.

Genom rutiner och strukturer, mallar och styrdokument, sätter skolan elevhälsan högst på agendan. Den är ”allas business”, som Caroline uttrycker det, och ska genomsyra hela verksam­heten. All pedagogisk personal är delaktig.

– Jag tycker att det är superintressant att se det här formas som ett pussel när jag lägger ihop de olika delarna. Eleven har för det mesta ganska god insikt i vad som fungerar och inte i skolan, och det bekräftas och förstärks av föräldrarnas beskrivningar. När vi sedan adderar pedagogernas syn klarnar hela bilden.

Caroline Gustavsson säger att hon knappt varit med om att pusselbitarna inte passar ihop. Men ibland händer det att vårdnadshavares och pedagogers bild skiljer sig mer.

– I de fallen är det viktigt att faktiskt ändå lyfta fram och tydliggöra den samsyn som trots allt finns, i stället för att fastna i skiljaktigheterna, ­säger Meral Olgun. Det skapar trygghet och ­bygger förtroende för vårdnadshavare att upptäcka att vi kan se samma saker och uppmärksammar behovet hos barnet. Det blir också extra viktigt att beskriva att vi har olika miljöer hemma och i skolan med olika förväntningar och relationer. Och olika ­grupper och byten av lokaler och lärare kan göra att barnet inte beter sig likadant som hemma. Så våra bilder kan komplettera varandra, det behöver inte finnas en motsättning. Det slutar oftast med att vårdnadshavaren får en förståelse för att det kan se annorlunda ut.

Detta att fokusera på det som fungerar och bygga vidare på det tar Maria Kleimert fasta på, och fortsätter:

– Det handlar så mycket om att belysa det som fungerar – i allt! Åtgärdsprogram och särskilt stöd fokuserar ju av naturen på sådant som inte fungerar. Men alla elever har ämnen eller moment där det faktiskt fungerar. Vi måste dra lärdomar av de situationerna och se om vi kan hitta framgångsfaktorer och knep från dem och ta med oss in där eleven har det svårare. Det kan vara svårt att hitta det, men det gäller att avsöka även de praktisk-estetiska ämnena, att det inte bara handlar om de teoretiska ämnena när man ringar in vad som fungerar och inte.

Utvärderingen av åtgärdsprogram och insatser är en lika viktig byggsten – för att man vid behov ska kunna skruva på insatsen.

– Vi möter ofta elever med upprepade misslyckanden, bristande tillit till sin egen förmåga och jättedåligt självförtroende i ämnet, som efter några perioder med insats blivit stärkta med hjälp av rätt stöd, säger Meral Olgun. När de då själva märker att de når längre och klarar mer är det viktigt att peka på att vi tillsammans gjort det. Då blir de mer positivt inställda till att prova insatser i framtiden.

– En utvärderingsmodell vi använder är den numera klassiska ”Two stars and a wish”, fortsätter Maria Kleimert. Den är enkel att förstå och ele­verna känner igen den från andra sammanhang. Något som eleverna återkommer till i sina önskningar är att de vill fortsätta med stödinsatserna och ha dem oftare. När man får tillbaka från eleverna att ”Jag gillar det här för min mattehjärna blir bättre”, eller ”jag kan läsa mycket svårare texter nu”, känns det fantastiskt bra i lärarhjärtat!

LÄS ÄVEN

Distansundervisning som särskilt stöd – Uppsala och Göteborg först

Mikael Vestman: ”Marknaden av npf-influencers har gått för långt”

Tina Reuterberg: ”Vi måste sluta se föräldrar som en krävande mobb”