Tema Åtgärdsprogram: Arbeta med delaktighet på fritids

Jeanette Åström är både special­pedagog och fritidslärare och har skrivit en masteruppsats om delaktighet i fritidshem för elever i behov av särskilt stöd. Foto: Filippa Ljung

Fritidshemmet kan spela roll för elevers delaktighet i åtgärdsprogram. Men det finns organisatoriska hinder, och det krävs struktur, säger Jeanette Åström.

Jeanette Åström har varit i skolans värld sedan 1998. Efter att först ha jobbat som outbildad på fritids gick hon en erfarenhetsbaserad utbildning till grundlärare för fritidshem på Södertörn. Hon har även en specialpedagogexamen och arbetar i dag som arbetslagsledare för fritidshem inom Stockholms stad och som adjungerad adjunkt på Stockholms universitet med VFU för grundlärarprogrammet med inriktning mot fritidshem.

Hennes specialpedagogiska magisteruppsats handlade om elevers delaktighet i åtgärdsprogram, och hon har skrivit en master­uppsats i pedagogik och didaktik om delaktighet i fritidshem för elever i behov av särskilt stöd.

– Vi måste börja med att definiera själva begreppet delaktighet, säger hon. Vad innebär det att elever är delaktiga i åtgärdsprogrammet? Ofta pratar lärare om olika saker utan att vara medvetna om det. Någon menar att delaktighet är att informera eleven, någon annan att det handlar om att eleven ska vara med och ta fram insatserna.

Vi måste definiera begreppet delaktighet. Ofta pratar lärare om olika saker utan att vara medvetna om det.

Att vi har olika definitioner kan alltså ställa till det – pratar vi ens om samma sak? Jeanette Åström har en invändning mot den frågan också.

– Egentligen måste vi inte prata om samma sak, vi får faktiskt ha olika syn på vad det innebär, men för att vi som arbetslag och verksamhet ska kunna arbeta måste vi vara medvetna om att vi har olika definitioner. Då frigörs nämligen möjligheter att göra delaktighet på olika sätt. Eftersom alla verksamheter har olika förutsättningar och olika elever så måste det få vara olika.

Delaktighet är något fritidsverksamheten verkligen är proffs på, menar Jeanette Åström, eftersom den till fullo bygger på elevernas behov, intressen och erfarenhet.

– Det gör oss unika i vår förmåga att bygga relationer till eleverna, säger hon. Jag skulle säga – och säger det i min masteruppsats – att relationsbyggandet är fritidshemmens stora uppdrag. Och då både i kollegiet och med vårdnadshavare, utöver till eleverna. Ur detta kommer den mest gynnsamma lärmiljön.

Bildstödssystemet på fritidshemmets vägg utgår från specialpedagogiska lärosätt.

Men hur når vi eleverna för att få deras perspektiv? Här menar Jeanette Åström att det finns organisatoriska hinder. Som att elevhälsan ofta lägger sina möten när elevernas skoldag är slut – men när fritidspersonalen har sin mest intensiva period.

– Jag tror att man måste hitta strukturer för att kunna mötas, eftersom det inte sker automatiskt under arbetsdagen. Allt behöver inte vara ett möte, det går att träffas under andra former också.

Men även här fastnar Jeanette på begrepps­definitionen – att barnens perspektiv och barnperspektiv kan vara två vitt skilda saker.

– Att verkligen förstå barns perspektiv handlar inte bara om att försöka sätta sig in i deras situation. Det handlar om att dyka djupare in i deras värld, att förstå deras kulturella bakgrund och hur stora beslut kan påverka deras dagliga liv.

– När vuxna gör en ansträngning att förstå från barnets synvinkel blir det viktigt att faktiskt prata med barnen och höra vad de har att säga, fortsätter hon. Men det finns också ett bredare perspektiv där man funderar över de större konsekvenserna av beslut som rör barn. I vilken utsträckning kan vuxna verkligen förstå ett barns perspektiv eller det större barnperspektivet? 

Jeanette Åström beskriver det som att fritids­lärare står inför en balansgång i fråga om elevernas delaktighet, särskilt när det gäller elever som behöver extra stöd. Medan det finns en strävan att lyssna till elevernas intressen och vilja finns det annat som sätter ramarna för fritidshemmets verksamhet.

– Något många pedagoger upplever en frustration kring är att många elever i behov av särskilt stöd ofta inte uttrycker eller vet exakt vad de vill göra, vilket resulterar i att det ofta blir vuxna som fattar dessa beslut åt dem:

– Det verkar som att det stora värdet av att bara vara delaktig ibland ges företräde framför den pedagogiska delaktigheten. Det råder en brist på klara rutiner och metoder för hur dessa elever kan involveras mer aktivt.

– För vissa barn kan beslutsfattande kännas överväldigande medan andra är bekväma med det. För att verkligen kunna involvera elever i deras dagliga rutiner krävs en djupare förståelse och kunskap från fritidslärarens sida.

Värdet av att bara vara delaktig ges ibland företräde framför den pedagogiska delaktigheten.

Jeanette Åström förklarar hur elevinitierade aktiviteter fungerar för att främja upplevd delaktighet. Tydliga exempel på detta är när eleverna själva tar ledningen och presenterar idéer för aktiviteter och när fritidslärarna stödjer dessa initiativ genom att till exempel tillhandahålla nödvändigt material. Hon berättar om en händelse där en grupp elever startade ett byggprojekt, ett stort byggprojekt på 10–12 meter som sträckte sig över en vecka – ett ambitiöst företag. Intressant nog handlade det inte bara om att bygga, projektet blev en lekplats för roller som arbetsledare och ”chefer”. Men mitt i denna självständighet och kreativitet stod pedagogen som en vägledande kraft som påminde eleverna om vikten av kommunikation, av att se varandra i ögonen, lyssna aktivt och låta varandra tala klart.

Spänningar kan uppstå i arbete med barn i behov av särskilt stöd, inte minst kolleger emellan.

– Man kan ju tycka att arbetskamraters pedagogiska metoder är på en helt annan planet. Vi som fritidslärare måste kommunicera bättre och hitta en gemensam syn när det gäller att lyfta fram barns perspektiv. Om vi blir för upptagna med att argumentera om ”rätt metod” kan vi missa barnets egen röst och erfarenhet i processen. Även om vi vuxna alltid vill barnens bästa kan våra egna föreställningar om vad som är ”bäst” skymma barnets verkliga känslor och tankar. Ibland kan det vara hjälpsamt att få input från en tredje part, som en specialpedagog, för att säkerställa att vi verkligen fokuserar på barnets behov och upplevelser.

LÄS ÄVEN

Distansundervisning som särskilt stöd – Uppsala och Göteborg först

Mikael Vestman: ”Marknaden av npf-influencers har gått för långt”

Tina Reuterberg: ”Vi måste sluta se föräldrar som en krävande mobb”