Larmet: Så knäcks lärare av mentorskapet

Lärare har inte tid att vara mentorer åt sina elever. Hela åtta av tio lärare, närmare bestämt. Men de flesta tar sig tid ändå – utanför sin reglerade arbets­tid. Lärarna går på knäna och möjligheten att hjälpa alla elever som är i behov av stöd är högst begränsad.

Det är bara några av de alarmerande slutsatser man kan dra från Ämneslärarens enkätundersökning som besvarats av 2 400 lärare. En annan är att 57 procent av lärarna uppger att mentorskapet leder till att de hamnar i situationer som de inte behärskar.

En av alla lärare som har svarat det berättar att han ”tvingas hantera elever med psykostecken, aggressiva/ointresserade vårdnadshavare och har ansvaret för elevens sociala välmående”. En annan skriver att ”vi är poliser och socialtjänst i första hand, i andra hand någon sorts lärare”. Och en tredje konstaterar att mentorsuppdraget tar så mycket tid och kraft att ”jag kommer oförberedd, knäckt och utmattad till min egen undervisning”.

Otillräcklig elevhälsa

Enligt skollagen för gymnasieskolan ska mentorn ”skyndsamt informera berörd skolpersonal” om en elev visar tecken på att behöva stöd – och sedan få stöd i den hanteringen. Men det är inte så lätt när kön till skolans kurator är oändligt lång och elevhälsan är underbemannad, vilket många lärare i vår granskning vittnar om. Sammanfattningsvis speglar undersökningen ett system som har svårt att leva upp till skollagen. 

Enkäten avslöjar även ett annat oroande mönster – på många skolor saknas en tydligt definierad arbetsbeskrivning för mentorsuppdraget. 81 procent tycker att uppdraget borde regleras på ett tydligare sätt, vilket även Skolinspektionen konstaterade i en granskning av 29 skolor för två år sedan. I 20 av fallen hade rektorerna misslyckats med att stötta och styra mentorerna i deras arbete. I stället dumpas tolkningen av mentorsuppdraget i knät på lärarna, vilket en högstadielärare, som vill vara anonym, vittnar om.

– Arbetsbeskrivningen på vår skola är väldigt luddig och jag tror att det är medvetet gjort. Då kan man be oss täcka upp för allt möjligt, säger han.

Började med friskolereformen

Men hur blev det så här? Det är en fråga som forskaren Helena Wallström, lektor vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik i Göteborg, har fördjupat sig i. Hon menar att en av de största orsakerna till det svällande mentorsuppdraget är införandet av elevpengen och friskolereformen 1992.

– Då uppstod en konkurrens mellan skolor. Eleverna skulle fullfölja sina studier och skolornas intäkter skulle baseras på skolpengen, vilket satte press på lärarna. Innan dess påverkade inte enskilda elevers studieavbrott skolorna på samma sätt, säger Helena Wallström.

Hon berättar att friskolereformen även har resulterat i ett ökat tryck från vårdnadshavare, vilket också framgår i Ämneslärarens enkät: ”Det är som om vårdnadshavarna tror att de köper en färdig produkt och när inte den levereras i form av godkänt eller högre betyg läggs skulden på mentorerna …”

”Tryck från flera håll”

Helena Wallström fortsätter:

– En ytterligare orsak till den här problematiken är den kursutformade gymnasieskola som infördes på 1990-talet, då alla skulle gå på gymnasiet och där skolan förväntades erbjuda en mer individualiserad utbildning, säger hon och tillägger att det har lett till att lärarna har fått en dubbel funktion.

– De ska både individanpassa och anpassa arbetet i klassrummet till det gamla systemet där man undervisar på gruppbasis. Det har medfört en osäkerhet och en väldigt ojämn arbetsbelastning där det kompensatoriska uppdraget skapar tryck från flera håll.

Ett stort antal av de svarande i vår enkät tror på heltidsmentorskap, eller öronmärkt tid till mentorsuppdraget. En av alla lärare Ämnesläraren har intervjuat beskriver hur han ensam kämpar med hemmasittare och hur han kommer för sent till sina egna lektioner på grund av elevkonflikter.

– Om jag och mina kollegor hade fått välja så hade vi slutat att vara mentorer redan i morgon.