Krönika Det som vi ibland kallar traditionell undervisning är i de allra flesta fall den absolut bästa metoden. Att tro att vi kan göra det lika bra med halvkassa tekniska lösningar är en illusion.
Jag tror aldrig att jag har varit med om något som liknar det som händer just nu. Visst har jag varit med om öststatskommunismens fall, kriget i Jugoslavien, terrorattacken den elfte september, finanskrisen och flyktingvågen. Men ingenting har varit i närheten av att påverka hela samhället som den pågående coronapandemin.
Mattias Axelsson, undervisar på bygg- och anläggningsprogrammet vid Bräckegymnasiet i Göteborg. Foto: Anna-Lena Lundqvist
Runt om i världen stänger hela länder ner – restauranger, skolor och hela gränser stängs. Sverige har i skrivande stund valt en annorlunda väg, men likafullt så påverkas vi i alla aspekter i vår vardag. Sen ett par veckor möter jag mina elever enbart som små frimärksbilder på en datorskärm eller i kortfattade konversationer via sms.
Egentligen skulle de elever jag undervisar just nu ha sprungit runt på skolan och letat efter mig för att få göra kompletterande uppgifter för att få betyg i de kurser som jag snart ska betygsätta.
När jag veckan innan påsklovet gick från personalrummet till min arbetsplats med en kopp kaffe ekade korridorerna tomma. Inga artonåringar som halvsatt på bänkarna och slökollade på sociala medier. Inga brötiga grabbgäng att slänga käft med i uppehållsrummet. Inga tidsoptimister som kom springande för sent från bamba (ja, vi säger faktiskt så i Göteborg).
Numera sitter jag dessutom i min egen lägenhet när jag försöker bedriva undervisning med elever som också sitter hemma. Mina förutsättningar för undervisning har förändrats radikalt.
Teknikoptimister och effektiviseringsvurmare vädrar givetvis morgonluft ”i dessa tider” (ett uttryck så ofta använt att det blivit till en klyscha). Kan vi fortsätta undervisningen även med de förutsättningar vi har nu så måste vi väl kunna ha mer av distansundervisning även när coronapandemin blåst över?
Flertalet representanter för politiken och skolförvaltningar runt om i landet har också försäkrat oroliga föräldrar att vi givetvis ska ”bibehålla den höga kvaliteten” på undervisningen trots att eleverna ska sitta hemma och inte få träffa sina lärare på plats.
Låt mig försäkra er om att båda dessa förhoppningar är rent önsketänkande. Vi kan vare sig ha denna typ av distansundervisning som ett framtida alternativ eller tro att vi lärare ska kunna bibehålla ens i närheten av samma kvalitet som vi hade kunnat om eleverna fanns i skolan.
Riktigt bra lärande skapas i mötet mellan en duktig lärare som på ett bra sätt kan förmedla kunskap och elever som tar emot sagda kunskap. Visst kan en ambitiös elev som redan har goda förkunskaper ta sig fram på egen hand hemifrån med lärobok och en lärare som syns på en grynig bild i datorn. Men en elev i behov av mycket stöd och god struktur är den stora förloraren.
Det som vi ibland kallar traditionell undervisning (alltså att lärare genom förmedling lär ut ett stoff till elever) är i de allra flesta fall den absolut bästa metoden. Att tro att vi kan göra det lika bra med halvkassa tekniska lösningar är en illusion.
Tänk hur enormt befriande det hade varit med en skolpolitiker eller en arbetsgivarrepresentant som i dessa tider ställt sig upp och sagt ”Ok, gör så gott ni kan med de förutsättningar ni nu har. Det är det enda vi kräver!”
