”Känner att elever har hamnat fel”

Ofta finns tron att om elever har svårt för teori så har de lättare för det praktiska, som om människan bara bestod av dessa två typer. Det är förmodligen också så tankegångarna går innan gymnasievalet: ”Jasså, du gillar inte skolan? Kanske ska du prova ett yrkesprogram?” Men vi yrkeslärare känner till att det även finns en tredje kategori elever, som vi ibland inte vill prata högt om, kanske för att vi inte kan garantera att elevens uttryck är ett resultat av vår pedagogik. Jag pratar om eleven utan varken teoretisk eller praktisk motivation. Den eleven vi ibland slarvigt kallar ”ointresserad”.

”Jag tror att vi yrkeslärare får dra ett större lass”

Elever utan motivation eller intresse för det valda programmet finns givetvis på alla skolor och program. Men jag tror att vi yrkeslärare får dra ett större lass med dessa elever än till exempel en ämneslärare. Att som ämneslärare möta en omotiverad elev är givetvis svårt det med, saknas motivationen är det svårt att utvecklas även i engelska. Men historieläraren behöver bara möta eleven någon timme i veckan och sällan längre än ett läsår. Vi yrkeslärare träffar eleven varje år, ofta flera timmar i veckan under yrkeslektionerna samt på apl-platsen. Om motivationen saknas för yrket är det svårt att hjälpa eleven ytterligare. En lärares tudelade uppdrag i att dels lära ut, dels motivera eleven till att ens vilja ta in kunskap är utmanande i dessa fall.

Jag undervisar själv främst på inriktningen måleri på byggprogrammet. En målare behöver ha ett visst handlag och det handlaget går att träna upp, inga konstigheter. Konsekvenserna av en omotiverad elev är att den inte kommer att klara av en apl-plats eller i långa loppet bli anställningsbar inom yrket. Något som givetvis är målet med utbildningen. Om eleven inte visar intresse på sin apl så kommer handledaren signalera detta. Det är inte givande för en yrkesperson att spendera heldagar med en elev som inte vill, samtidigt som yrkespersonen själv måste producera och planera sitt arbete.

”Det är svårt att veta vad man vill”

Många gånger känner jag att elever hamnat fel, ibland till och med helt fel. Dels för att de egentligen inte valt yrket av intresse, vissa har det långt ner på listan av sina val, dels att de inte kom in på något annat program. En del vet helt ärligt inte hur de ens hamnat på ett yrkesprogram. Lika mycket som jag kan tycka att det är tråkigt att eleverna inte valt yrket jag väljer att lära ut, så förstår jag dem. Det är svårt att veta vad man vill, och om man nu vet det, vad gör man om betygen inte räckte för att komma in på förstahandsvalet? Jag frågar mig inte vad dessa elever gör hos oss, jag förstår, för vad har de för val? Förmodligen inget, vad skulle de göra annars?

Så länge det inte finns ett hållbart alternativ kommer de program med lägst intagningspoäng få agera skyddsnät för de elever med brist på intresse och motivation. Något som givetvis påverkar statusen på utbildningen och kanske även i långa loppet, på yrket.