Vestman: ”Elevens grova provokation gör mig glad”

LÄS MER Vestman: Tack och lov för värsting­eleven!

Visst var det en otroligt grov och kränkande hälsningsfras han hasplade ur sig, den här eleven. Om någon annan elev hade sagt det hade jag reagerat direkt och haft ett långt samtal med elev och vårdnadshavare. Men nu gäller det en speciell elev. Och när just han hälsar mig god morgon med svordomar och tillmälen är det en form av ömhetstecken, hur konstigt det än låter.

Allt fler elever har en omfattande och lång­varig skolfrånvaro. Allt fler går ut grundskolan utan fullständiga betyg. Allt fler lider av psykisk ohälsa. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med alla utmaningar som pedagoger och elever möter i skolan varje dag. De här eleverna finns på alla skolor, i alla klasser. Det är verkligheten vi vaknar upp till varje dag.

Men vad gör vi för att möta dessa elever?

Pedagoger, debattörer och även skolministern höjer rösten för ökad kompetens, ökat individuellt stöd och fler särskilda undervisningsgrupper. Men vet de vad det är de ber om?

Pedagoger, debattörer och skolministern höjer rösten för fler särskilda undervisningsgrupper. Men vet de vad de ber om? Eleverna jag möter i dessa grupper är ofta i en oerhört utsatt situation.

Eleverna jag möter i särskild undervisningsgrupp är ofta i en oerhört utsatt situation. De har ingen tilltro till skolans värld eller till dem som arbetar i den. De kan sakna flera år av sin skolgång och sakna förståelse för vad man gör i skolan och varför man ens ska gå dit. Det är inte en fråga om vilka ämnes­kunskaper de saknar utan allt oftare om vilka ämneskunskaper de faktiskt har. Att ens prata om att gå i skolan kan vara en enorm kraft­ansträngning, som att springa ett maratonlopp. Det är elever som behöver väldigt tydliga ramar och regler, en verksamhet anpassad utifrån deras individuella behov, en ämnes­planering som tar hänsyn till både kunskaperna de har och kunskaperna de inte ännu har tillskansat sig. Men framför allt behöver de förståelse. Massor och åter massor av förståelse. Trygga vuxna som förstår att de har haft det otroligt jobbigt och med all säkerhet fortfarande har det så. Trygga vuxna som kan möta dem där de befinner sig, inte där vuxenvärlden önskar att de befann sig. Trygga vuxna som står pall när svordomarna haglar och matteboken förvandlas till konfetti.

Så när jag möter mina elever i dörren och hör de här grova orden gör jag det med ett leende. För de sägs av en elev som knappt har gått i skolan tidigare, som suttit i oräkneliga möten och inte haft ett enda betyg. Men nu kommer han varje dag, han har inte behövt gå på ett enda möte igen, och han börjar sakta men säkert fixa betyg efter betyg. Och när han säger det som han säger varje morgon, då vet jag att han egentligen säger något annat. Nämligen:

”God morgon! Tack för att jag får komma i dag, även om jag utmanar, säger fula saker och beter mig illa. Jag hann inte med frukosten och glömde ta min medicin, bara så du vet. Jag sov också dåligt, eftersom jag bråkade med en kompis över Snapchat. Jag hoppas att vi får en bra dag tillsammans, trots allt. Tack för att du är här varje dag, behåller lugnet och möter mig med ett leende.”

Eller så tycker han bara att jag är det han kallar mig för. Men jag har i alla fall gjort mitt jobb.

LÄS ÄVEN

Mikael Vestman: ”Skolministerns särskilda undervisningsgrupper är en giftmurkla”

Vestman: ”Eleverna som behöver skolan mest behöver den på sommaren också”

Vestman: ”Vill ni prata anpassningar? Bra! Börja med att ta alla elever på allvar”