Niclas Fohlin: ”Jag hatar första veckan när Pisa-resultaten släpps”
Krönika Pisa-chocken är här igen – dags att stänga av notisplinget i mobilen. Det skriver specialläraren Niclas Fohlin, som dock aldrig slutar hoppas på en verklig, bred skoldiskussion när krutröken lagt sig.
Och så var det dags igen. Tiden då Pisa-rapporterna haglar utanför fönstret. Mitt tips? Svep in dig i en varm filt och ta dig en kopp te. För nu kommer det storma ett tag. Överallt åsikter och tankar.
”Det var ju precis det jag visste. Det beror ju på…”
Ja. Resultatet verkar beror på allt eller inget samtidigt. Jag läser trådar på sociala medier och suckar för mig själv. Det är invandrarnas fel. Nej, det är flumskolan som bär ansvaret. Nej, det är alla friskolornas fel. Det beror på Corona. Nej, men jo, men nej.... Visst handlar det om bristande resurser, säger en lärare till slut i ren förtvivlan.
Nu ska varenda politiska parti tycka sitt. Och det de tycker är alltid samstämmigt med resultaten, på något klurigt sätt. Jag kan lova att på varenda partisekreterares bord ligger ett färdigtryckt manus om vad de ska säga om Pisa, vare sig resultaten går upp eller ner.
Det är invandrarnas fel. Nej, flumskolans. Nej, friskolornas. Det beror på Corona. Nej, men jo, men nej.... Visst handlar det om bristande resurser, säger till slut en lärare i förtvivlan.
Jag hatar verkligen den här första veckan varje gång resultaten från Pisa släpps. Att skolan faktiskt kommer upp som samtalsämne nr 1 i hela samhället är något att uppskatta. Äntligen, tänker jag varje gång – nu ska vi prata om skolan, för en gångs skull, vad är det för skola vill vi ha, hur ser vi på framtidens lärande? Och blir ständigt lika besviken. Nähe. Inte i år igen. Det blev bara politisk cirkus som vanligt.
Resultaten från Pisa kan vi såklart vrida och vända på. Analysera och fundera. Även kritiskt granska. Jag tänker för mig själv … kan man verkligen mäta statisk kunskap över 20+ år och jämföra olika länders skolsystem med varandra? Hur ser man på demokratisk fostran i Kina? Och hur mår egentligen 15-åringarna i Japan?
Jag skulle vilja ha en bredare diskussion kring skolans uppdrag och roll i samhället. Är vi uteslutande en kunskapsförmedlare i dag? Eller ska vi jobba med elevernas sociala och psykiska välbefinnande också? Vad är egentligen skolans roll i dagens samhälle – samma som alltid? Eller har något hänt sedan 1946 års skolkommission? Är skolans organisation och finansiering i linje med de mål vi har med skolan?
Jag skulle vilja ha en bredare diskussion kring skolans uppdrag och roll i samhället. Är vi uteslutande en kunskapsförmedlare? Eller ska vi jobba med elevernas sociala och psykiska välbefinnande också?
Det brukar ta några månader innan något vettigt görs. Innan de politiska partierna har skramlat klart och alla börjar titta på varandra och fråga sig: Vad gör vi nu?
Så jag virar in mig i en filt med ett strålande vinterlandskap utanför fönstret efter en hård dags arbete. Gosar in mig i soffan och försöker undvika mobilplingandet med ”PISACHOCK”-rubriker.
Hoppet är det sista som lämnar oss, har jag hört någon smart person säga. Är det från ”Star Wars”? För om det är något jag vill skicka vidare till våra politiker om skolan är det Yodas ord: ”There is no try. Just do or do not!”
Nu har tydligen resultaten i Pisa gått ned från 2022. Allt annat hade nog varit en stor överraskning för oss alla. Näst intill alla länder verkar ha haft en nedgång under perioden. Vissa mer än andra. Förutom Japan, då. Så vad händer nu? Jag vet i alla fall vad Yoda hade sagt: ”Difficult to see; always in motion is the future.”
LÄS ÄVEN
Forskaren bakom ”Från mäta till möta”: Bedömningar på fel spår
Så ser de till att ingen sexåring halkar efter med läsningen
