Niclas Fohlin: ”Vilka blir förlorarna i en alltmer auktoritär skola?”

LÄS MER Niclas Fohlin: ”Vi måste stoppa ’vi och dom’-tänket i skolan”

Dags att vaccinera sig? På senaste tiden har jag stött på en sjukdom som sprids som en löpeld i skolan – en förändring mot mer auktoritära metoder, ofta inspirerade från utländska skolsystem. Metoder och skolmodeller, klädda i fina termer som ”studiero” och ”disciplin”, döljer däremot en mörk baksida. De ignorerar elevernas behov och rättigheter, och underminerar själva kärnan i läroplanen; de omöjliggör en inkluderande, demokratisk och meningsfull skolgång för våra elever.

Det var här skolan började på riktigt för mig. För första gången var det någon som såg mig. Jag började tro på att vuxna ville mig väl.

Systematiska kränkningar på en anpassad grundskola i Gävle, fångade på film av visselblåsare, är bara de senaste symptomen på att sjukdomen spridit sig. Eleverna ska ”straffas” för att göra rätt. Märk väl: det finns ett överhängande problem kring tryggheten i många skolor. Men när elever inte följer regler som vi vuxna bestämt – är en ”straffbänk” verkligen en lösning?

Institutet för Näringslivsforskning släppte via tankesmedjan Timbro i höstas en rapport om skolmodellen ”No excuses”. En modell där det inte accepteras några ursäkter för att lyda vuxna och arbeta hårt på lektioner. Eleverna får konsekvenser (även känt som straff) när de inte gör som vuxna önskar. Det kan vara indragna raster, egen matsalstid, kvarsittning i skolan eller extra läxor. I rapporten önskar Gabriel Heller Sahlgren att politiker ser över och förändrar skollagen för att kunna implementera No Excuses på svenska skolor. Modellen kräver nämligen att lagar som berör elevdemokrati och individuella rättigheter försvagas. Engelska skolan i Eskilstuna var snabba att hoppa på och skriver att de ser disciplinära och auktoritära metoder likt No Excuses som en framgångssaga för skolan.

Sådant här får mig att tänka tillbaka på min egen skoltid. Jag var inte den lättaste eleven i klassrummet. I lågstadiet ifrågasatte jag auktoriteter och testade vuxnas gränser. Får man inte åka pulka i den stora backen? Jamen då är det väl där det är som roligast!? Ofta kände jag mig också otrygg i stora elevgrupper, vilket ledde till både utbrott och konflikter. Skolan var inte enkel för mig. Vändningen för mig var Sara, skolans bibliotekarie, som när min lärare inte nådde fram till mig lät mig sitta och läsa fantasyböcker i en mysig hörna för mig själv. Hon kom ofta och satte sig bredvid för att prata om det jag läste. Det var egentligen här skolan började på riktigt för mig. För första gången var det någon som såg mig, tog sig tid att prata med mig, byggde en relation baserad på ömsesidigt förtroende. Jag började tro på att vuxna ville mig väl.

Som lärare har jag alltid burit med mig hennes ord: ”Om han gör något mot er elever som inte är okej att göra mot en vuxen, då är det inte okej att göra mot er heller!”

Jag kommer ihåg ett samtal jag och Sara hade när vi satt för oss själva i biblioteket. Vi pratade om en särskild auktoritär svensklärare som vid ett tillfälle gett en klasskamrat en örfil. Som lärare har jag alltid burit med mig hennes ord: ”Om han gör något mot er elever som inte är okej att göra mot en vuxen, då är det inte okej att göra mot er heller!”

Jag har ofta sökt mig till de elever som har det allra svårast i skolan. Jag lyssnar på dem, tar del av deras drömmar och behandlar dem med respekt. Det är särskilt viktigt när det stormar. Jag har kramat om tuffa elever med attitydproblem och jag har samtalat med elever som gråtit sig till sömns om nätterna. Det har varit en viktig del i mitt professionella arbete. Det jag har lärt mig är att utan en förtroendefull relation är det svårt att styra eleverna till att vilja göra det som är bra för dem själva. Allt börjar där. I mötena mellan oss. Vi får inte försumma detta viktiga arbete i stressen om knapphänta resurser eller i vår jakt efter snabba lösningar för skolans trygghetsarbete.

I alla krav på ordning och reda får vi inte heller glömma att det är naturligt för barn att göra uppror och ifrågasätta oss vuxna. För många elever är skolgången svår, och för vissa rentav ett helvete. Som att bestiga Mount Everest varje gång de går hemifrån. Eleverna i skolan behöver oss vuxna. De behöver vår förståelse och vårt stöd, och vi behöver bygga goda relationer baserade på tillit och trygghet. En sådan relation kan inte byggas på rädsla för att bli straffad.

För att skapa en framgångsrik och inkluderande skolmiljö måste vi undvika den farliga genväg som de auktoritära metoderna lockar med.

För vad sker med de elever som inte passar in i den nyaste auktoritära modellen eller metodens strikta mallar? De som har särskilda behov, de som kanske kräver mer förståelse och anpassning än andra? Det är dessa elever, redan sårbara, som blir de första offren i en skolmiljö där lydnad och straff blir normen.

Jag är djupt oroad för att denna sjukdom kommer att fortsätta sprida sig inom skolan. Vi behöver omgående vaccinera oss med rätt kunskap. Trots goda intentioner misslyckas flera auktoritära metoder med att kritiskt granska konsekvenserna av sin tillämpning. När elever ska straffas till lydnad kan det leda till att de gör som vi vill, men endast under vår strikta övervakning. Det finns en överhängande risk att vi långsiktigt skadar ett av skolans viktigaste syften, att forma demokratiska medmänniskor som vill sig själva och samhället väl. Fokus på straff och auktoritära metoder leder inte till detta. Det är därför avgörande att vi fokuserar på att lära ut och uppmuntra goda sociala beteenden hos våra elever i stället för att tänka att de blir bättre människor om vi straffar dem när de gör fel.

För att skapa en framgångsrik och inkluderande skolmiljö måste vi undvika den farliga genväg som de auktoritära metoderna lockar med. Vi måste sträva efter en balans mellan tydliga krav och autonomi där förtroende och goda relationer är kärnan i vår pedagogik. Detta är inte bara en skolfråga, utan en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter och respekt för varje individs utveckling. Det finns helt enkelt bättre lösningar och metoder för utmanande elever inom skolan.

Niclas Fohlin är speciallärare i Stockholm.

LÄS ÄVEN

Diskriminerande skola? HD prövar mål för elev med autism

”Elever blir nedtryckta av systemet”

”Inkludering betyder inte alla i samma klassrum”