Niclas Fohlin: ”Vi måste stoppa ’vi och dom’-tänket i skolan”

LÄS MER Niclas Fohlin: ”Jag hatar första veckan när Pisa-resultaten släpps”

Hur hittar vi balansen i undervisningen?

Efter att resultaten från Pisa släpptes började jag fundera på vad god undervisning egentligen är. För är det något som ska kunna vända trenden är det att undervisningen håller hög kvalitet. En diskussion i Vi lärare mellan forskarna Agneta Gulz, Magnus Haake och Björn Sjödén samt specialpedagogen Helena Wallberg fick mig att tänka på hur vi når så många elever som möjligt på lektionerna. Diskussionen var bra och handlade bland annat om differentiering. På sociala medier skenade dock samtalet snabbt vidare till ett “vi och dom”-tänk mellan personal inom elevhälsan, som ofta fokuserar på elevernas individuella behov, och lärare, som ofta fokuserar på kollektiva processer i undervisningen.

Har du också fastnat i tankar om hur du ska kunna undervisa och nå alla dina elever? Då står vi på samma sida, funderar på samma saker, har samma mål.

Som lärare har jag själv brottats med hur jag kan hitta en balans mellan en meningsfull undervisning och att tillgodose elevers individuella behov av stöd och stimulans. Jag har stått på båda sidor, som klasslärare och som speciallärare, och kan se att dragkampen mellan att ha kvalitativa lektioner såväl som en flexibel undervisning som möter elevernas behov är en viktig fråga för oss i skolan.

Har du också fastnat i tankar om hur du ska kunna undervisa och nå alla dina elever? Har du funderat på hur du själv ska räcka till som lärare eller speciallärare? Då står vi på samma sida, funderar på samma saker, har samma mål.

För mig innebär en meningsfull undervisning att det finns en sådan balans. Om jag tappar balansen åt något håll ökar risken för negativa konsekvenser.

Överdriven individualisering kan göra att undervisningen tappar sin röda tråd. Eleverna kan inte ta del av samma lärargenomgångar, ha meningsfulla diskussioner och/eller samarbeta med varandra. Och för strikt fokus på kollektiva processer utan kunskap om vilka elever jag har framför mig kan i stället missa var de är i sitt lärande och vilket stöd de behöver. Lösningen är att hitta en medelväg med lagom flexibilitet, där eleverna känner att de är i ett och samma lärande tillsammans. En uppgift som är komplicerad att lyckas med, men samtidigt en uppgift som alla lärare behöver förhålla sig till.

På sociala medier och i samtal med lärare kan jag se hur sådana här frågor snurrat i huvudet på fler än mig själv. Ofta hakar man dock upp sig på detaljer som visuella stöd, lektionsmallar, metoder som differentiering eller vem som har ansvaret för elever i behov av stöd. Kanske, tänker jag själv, borde vi ha en mer djupgående diskussion om hur vi når så många elever som möjligt och kan förverkliga den kanske finaste formulering vi har i Skollagen, nämligen att ”alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.” (3 kap 2§)

Ingen av vare sig lärare eller elevhälsa bär skulden för hur skolan styrs eller hur resurser fördelas. Och lösningen för att skapa en mer kvalitativ undervisning finns hos alla skolans yrkesgrupper.

Jag vet att det är i balansen mellan kollektiva processer och elevernas individuella behov vi kan hitta en god undervisning. Trots komplexiteten har jag under mina 20 år i skolans värld sett hundratals lärare lyckas med denna balans. En förutsättning är att det finns ett bra samarbete mellan lärare och elevhälsan där vi inte minst har förtroende för varandras kompetens.

Jag har själv varit delaktig och sett när lärare och elevhälsan jobbar nära varandra för eleverna bästa. Då hittas fler lösningar för att undervisa i en heterogen elevgrupp. Detta kräver resurser, samarbete mellan skolans personalgrupper och ett förtroende från rektor och samhällets institutioner. På flera av dessa punkter brister det i dagens skola, och skulden för detta läggs om vartannat både på lärare och elevhälsan, vilket lyfts av både Åsa Herlitz och Fredrik Sandström i sina artiklar. Det skapar frustration hos både lärare och personal inom elevhälsan. En fungerande skola behöver vara resursstark och ha möjlighet för lärare att planera kvalitativa lektioner. Det behövs även en stark elevhälsa som kan fylla på med resurser för de elever och lärare som behöver det. En väl fungerande undervisning kräver därmed samarbete mellan personalgrupper där det finns tillit, stöd och ett jävlar anamma att lyckas med varenda unge.

På sociala medier har jag de senaste fem åren sett ett allt hårdare samtalsklimat mellan skolans personalgrupper. Ett “vi och dom”-tänk mellan elevhälsa och lärarkår har fått fäste och blivit alltmer hätskt. Nu är jag orolig för att denna polarisering sprids ut i verksamheten. Tyvärr har jag redan sett att detta börjat ske på en del skolor jag arbetar med.

Mycket har att göra med hur vi förändrar vår syn kring skolans roll och hur vi kommit att se på inkludering – något som tidigare sågs som ett högre syfte för skolan, som en del av samhällets demokratiseringsprocesser, bortom individuella elevprestationer. I dag är det ett ord man knappt kan använda längre. Inkludering ses ofta bara som bra om det är effektivt; annars näst intill alltid som negativt, oavsett om man menar gemenskapsorienterad och inte bara platsspecifik inkludering.

Hur saker pratas om politiskt och i sociala medier påverkar hur vi tänker om lärande och elever, kunskaper och undervisning. Vi skapar ny skolkultur genom hur vi samtalar om skolan.

Vi kan alla tycka och tänka olika om hur vi ser på undervisning och våra elever. Men i stället för en polariserad debatt om vem som har rätt och fel borde vi ha fler nyfikna samtal om hur vi tillsammans kan skapa en skola i världsklass. Ingen av vare sig lärare eller elevhälsa bär skulden för hur skolan styrs eller hur resurser fördelas. Och lösningen för att skapa en mer kvalitativ undervisning finns hos alla skolans yrkesgrupper. Om debatten fortsätter som nu och vi alltmer skuldbelägger varandra är det i slutändan bara eleverna och deras lärande som blir lidande. Det tjänar ingen på. För då vet jag vad Pisa kommer att visa om tre år: en fortsatt trend neråt.

Varför inte börja med att ställa en öppen fråga till en kollega: Hur skapar vi en balans mellan en meningsfull undervisning och elevernas individuella behov? Hur kan vi göra för att lyckas med varenda elev? Börja med något litet i morgon som ni tillsammans tror på. Vi människor är som bäst när vi samarbetar.

LÄS ÄVEN

Så jobbar vi med lärarhandledning

Lärare i behov av stöd – handledningen ett känsligt ämne

Så löste de samarbetet mellan specialpedagog och lärare