Niclas Fohlin: ”Regeringens akutskolehaveri röjer en populistisk skolpolitik”
Krönika Avslöjandena om regeringens satsning på akutskolor kommer inte som någon överraskning, anser specialläraren Niclas Fohlin, utan är en typisk konsekvens av populistisk skolpolitik.
När skolminister Lotta Edholm presenterade akutskolor som lösningen på skolans våldsproblematik framstod det som ett radikalt krafttag. Men hennes försvar för satsningen, nu när Sveriges Radio i ett reportage under torsdagen visade att den saknat styrning, kontroll, utvärdering och resultat, är oroväckande grunt:
”Alla som följt mediebevakningen vet att något behövde göras.”
En skolminister som uttrycker sig så blottlägger en skolpolitik som styrs mer av rubriker än av beprövad erfarenhet och forskning.
Situationen är onekligen allvarlig. Arbetsmiljöverkets statistik visar att anmälningar om hot och våld i grundskolan har fördubblats på tio år, med cirka 700 anmälningar årligen de senaste fem åren. Men regeringens svar, att avsätta hundratals miljoner kronor för att inrätta akutskolor dit ”stökiga elever” kan förflyttas, riskerar att förvärra snarare än lösa problemen.
Att etablera akutskolor kräver inte bara lokaler utan också högst kvalificerad personal som kan hantera elever med komplexa utmaningar. Var ska denna personal komma ifrån?
P4:s granskning avslöjar nu att var fjärde akutskola står tom, trots att regeringen beskriver satsningen som en succé. Än mer oroande är att inga ordentliga utvärderingar har genomförts. Hur kan en reform som berör våra mest utsatta elever implementeras utan vetenskaplig grund eller systematisk uppföljning?
Splittringen bland skolledare är talande. I ett inslag på P4 Västmanland ser Pettersbergsskolans rektor Catharina Luthman akutskolor som en nödvändighet för elever som har svårt att passa in, medan Önstaskolans rektor Mats Jensen argumenterar för att resurserna i stället borde användas till att stärka tryggheten och studieron i befintliga skolor. Denna oenighet understryker behovet av en evidensbaserad dialog snarare än en övertro på en populistisk quickfix.
Det är faktiskt barn med stora utmaningar vi pratar om. Beteendeproblem som utvecklats under flera år löses inte genom ett fyraveckorsprogram på akutskolor. När akutskolor infördes hade jag flera frågor, och de förblir obesvarade: Vilka elever ska väljas ut? På vilka grunder? Vad händer efter den tillfälliga placeringen? Och framför allt – vad har skolan misslyckats med tidigare i sitt arbete med dessa elever?
En annan aspekt som regeringen bortser från är den redan existerande personalbristen inom skolan. Kommuner och huvudmän kämpar i dag med att hitta och behålla kompetent personal för elever med särskilda behov. Att etablera akutskolor kräver inte bara lokaler utan också högst kvalificerad personal som kan hantera elever med komplexa utmaningar. Var ska denna personal komma ifrån? Ska skolor tömmas på kompetent personal?
Snarare än att skapa parallella system för ”stökiga elever” borde vi investera i att göra den ordinarie skolan mer kvalitativ och resurstät.
Genom att lägga över ansvaret på kommuner och enskilda skolor som redan har det svårt visar skolministern en bristande förståelse för verkligheten på golvet. Det är orimligt att förvänta sig att kommunerna ska kunna trolla fram lämplig personal till akutskolor när de redan kämpar med att upprätthålla kvaliteten i ordinarie verksamhet. Detta bekräftas också av Sveriges Radios reportage.
Skolminister Edholm efterlyser själv ”mindre och fler undervisningsgrupper för elever som inte kan gå i vanlig klass”. Men snarare än att skapa parallella system för ”stökiga elever” borde vi investera i att göra den ordinarie skolan mer kvalitativ och resurstät. Det handlar om att bygga en skola som har möjligheten och resurser att möta elevernas behov innan problemen eskalerar till att drastiska åtgärder känns nödvändiga.
För att verkligen komma till rätta med skolans utmaningar med våld krävs långsiktiga strategier grundade i pedagogisk forskning och beprövad erfarenhet. Vi behöver en skolpolitik som värnar om evidensbaserade metoder, som lyssnar på experter inom pedagogik och barnpsykologi, och som ger lärare och skolpersonal de resurser och det stöd de behöver för att arbeta förebyggande. Goda exempel för en kraftfull förändring är modellprogram som Positivt beteendestöd (PBS), Inkluderande beteendestöd (IBIS) och Pax i skolan. Alla dessa program kräver både resurser för att kunna genonmföras och en kvalitativ kompetensutbildning. Kanske hade dessa hundratals miljoner gjort större nytta här?
Att reformera skolan och lösa utmaningarna med våld är ingen enkel uppgift, men att förlita sig på hastig symbolpolitik är inte vägen framåt. Våra barn och ungdomar förtjänar en skolpolitik som bygger på ackumulerad kunskap och god empiri – inte på mediedrev och kortsiktiga politiska vinster.
LÄS ÄVEN
Verktyg för att klara av orosanmälningar
Maria Wiman: Hallå, politiker – vet ni över huvud taget något om vår vardag?
