Fohlin: ”När konservativa vindar blåser i skolan – håll hårt i det du håller kärt”
Bakgrundsbild: Adobe Stock
Krönika ”Vem tjänar på att ropa varg hela tiden? Jo, de som vill driva igenom stora systemförändringar på kort tid, innan man hinner analysera följderna för elever, lärare och samhället i stort”, skriver specialläraren Niclas Fohlin.
LÄS MER Niclas Fohlin: Regeringens akutskolehaveri röjer en populistisk skolpolitik
Jag sitter i lärarrummet en helt vanlig tisdag. Doften av nybryggt kaffe fyller rummet, och bredvid mig skojas det om senaste avsnittet av Whiskey on the Rocks. Mitt i allt småprat vänder sig en kollega mot mig och frågar allvarligt:
”Är du för eller emot kännbara straff för de elever som inte sköter sig?”
Innan jag hinner svara fyller en annan kollega i:
”Och vad säger du om att ta bort elevhälsan? Då slipper vi lägga tid på allt runtomkring och kan fokusera på kunskapsuppdraget!”
Luften går ur mig. Jag har knappt hunnit ta en klunk av mitt kaffe, men ställer ändå ifrån mig muggen och försöker samla tankarna:
”Jag står alltid på barnens sida. Oavsett om det handlar om disciplinära åtgärder eller elevhälsa är min första fråga: Hur hjälper vi eleverna att växa och bli starka, trygga och kunskapstörstande människor?”
”Jaja …” avbryter den första kollegan, ”men är du för eller emot?”
Ridå.
Detta är ingen engångsföreteelse. Jag märker en allt tydligare tendens: folk vill sätta etiketter på oss lärare. Antingen är vi ”för eller emot” det som kallas ”hårdare tag”. Antingen vill vi ”skärpa till” eller ”lalla runt med relationer”. Nästan ingen frågar hur vi faktiskt hjälper våra elever att utvecklas till trygga och empatiska medmänniskor.
Men är det elevhälsans fel att våldet ökar? Och är elevernas kunskaper verkligen i fritt fall? Inte enligt internationella studier som TIMSS, PISA och PIAAC.
I skoldebatten låter det samtidigt som om vi befinner oss på avgrundens rand. Rubriker om ”våld och ordningsproblem”, eller rop efter ”1950-talets disciplin” och krav att vi ska ”sparka ut” dem som inte sköter sig. Det talas om en skola i fritt fall, med läs- och matematikkris, kaos i korridorerna och lärare som ”kastar in handduken”. Den här domedagsretoriken får stöd från flera ledar- och debattsidor, och argumenten verkar bottna i påståendet att skolan är i förfall. Lösningen sägs vara att montera ned allt mjukt stöd – relationer, elevhälsa, specialpedagoger – så vi får en ”riktig” skola värd namnet.
Men är den här bilden verkligen sann? Är det elevhälsans fel att våldet ökar? Och hur är det egentligen med kunskaperna, är de verkligen i fritt fall?
När jag tittar på internationella studier som TIMSS, PISA och PIAAC ser det annorlunda ut. Under 2000-talets första decennium tappade vi visserligen i kunskapsmätningar – i likhet med många andra OECD-länder – men innan pandemin var Sverige på god väg att återhämta sig. I PISA presterar elever med svensk bakgrund i dag på en närmast världsledande nivå, bara snäppet bakom Ostasien i matematik och naturvetenskap. Och enligt PIAAC 2023 står vi oss också väldigt väl när det gäller läsförståelse och problemlösning i befolkningen som helhet. Så mycket för ”kunskapskrisen”, alltså.
Samtidigt vore det naivt att förneka att det finns problem vi måste ta på allra största allvar: integrationen haltar, segregationen ökar och likvärdigheten i skolan brister. Våld på skolor verkar öka och många elever är kravkänsliga. Skolreformer för att möta de utmaningar vi står inför kommer att behövas. Men att använda dessa svårigheter som argument för en återgång till 1950-talspedagogik är värre än bara ologiskt – det skruvar upp volymen i en skoldebatt som redan är trasig av polarisering.
Att ”slänga ut eleverna ur klassrummet” eller ”skrota elevhälsan” låter kanske beslutsamt, men är det verkligen rätt väg att gå för elevernas bästa? Är det så vi skapar en skola i världsklass?
Jag är rädd att den här ständiga ”kris”-retoriken gagnar dem som vill driva fram snabba, radikala förändringar i en konservativ riktning. Att ”slänga ut eleverna ur klassrummet” eller ”skrota elevhälsan” låter kanske beslutsamt, men är det verkligen rätt väg att gå för elevernas bästa? Är det så vi skapar en skola i världsklass?
Vem tjänar på att ropa varg hela tiden? Jo, de som vill driva igenom stora systemförändringar på kort tid, innan man hinner analysera följderna för elever, lärare och samhället i stort. Jag hör ständigt ”Skolan måste förändras!” – och visst, det håller jag med om, men i vilken riktning och varför? I en orolig värld, där demokratin utmanas och stora konflikter pågår omkring oss borde vi snarare värna om en skola som bygger på samarbete, humanism och omsorg för de elever som har det svårt.
Vi behöver även bli mer vaksamma. Alldeles för ofta hör jag hur känsloargument används som slagträ för reformförslag. Med generella påståenden som ”flera lärare vittnar om…” eller ”alla vet ju att vi måste…” blir det plötsligt ”bevisat” att drastiska åtgärder krävs – fast det egentligen mest rör sig om personliga berättelser och ideologiska övertygelser. Därför behöver vi vaccinera oss mot dessa retoriska genvägar. Vi bör fråga oss själva:
- Vilka belägg eller källor stöder påståendet?
- Vill personen locka mig med känsloargument snarare än fakta?
- Vad är egentligen målet för den som driver förslaget?
Att vara kritisk betyder inte att jag förkastar allt, men jag vill utvärdera ordentligt innan jag kastar mig in i något nytt. Jag har själv fått erfara att det jag tidigare trott på inte alltid håller, så nyfikenhet och ifrågasättande – både av andras argument och mina egna – har blivit en självklarhet för mig i mitt yrke.
I slutändan är det två frågor som skär igenom allt brus: Vad behöver våra barn för att lyckas, och hur stödjer vi dem att växa? Det är ju just våra barn det handlar om. Hur jorden och mänskligheten ska te sig för dem. Och det är dessa tankar som följer med mig varje dag på jobbet. För när konservativa vindar blåser gäller det att värna det viktiga: att skapa en skola som rustar eleverna för framtiden, stärker deras självförtroende och ger dem förmåga att tänka kritiskt – gentemot både andras och sina egna tankar och åsikter. Det är precis detta en fungerande skola bör handla om.
Så innan vi bestämmer oss för att riva upp skolsystemet och stoppa elever i ”akutskolor” bör vi fråga: Varför skulle en reaktiv skola vara bättre för barnen än en proaktiv?
I denna storm finns det en sak vi alla kan göra: hålla fast vid våra barns och ungdomars rätt till en trygg, kunskapsrik och demokratisk skola. Den kompassen släpper jag aldrig.
LÄS ÄVEN
Spec-panelen: ”Så jobbar vi mot demokratihotet”
