Krönika Trots att inkludering gäller i de flesta av västvärldens skolsystem, och trots att undervisning alltid anpassas efter elevers stödbehov, har inkludering och anpassningar blivit hatobjekt i sociala medier – och specialpedagoger får klä skott. Men det kanske inte är riktigt på riktigt …?
Men sätt ordet ”extra” framför ”anpassningar” – då svallar känslorna högre. I en stark debatt tidigare i år formulerades en mycket skarp och relevant lärarkritik om ett systematiserat missbruk av klassrumsåtgärder. Och det skulle inte förvåna mig om flera av de lärare vi pratade med i enkäten i höstas håller med om den kritiken. Systemfelet är ju att anpassningar lika gärna kan genomföras av ekonomiska som av pedagogiska skäl. Och att lärare är lojala ute på sina arbetsplatser och proffs både i klassrummen och i samarbetet med specialpedagoger betyder ju inte att de inte samtidigt kan vara kritiska mot systemfelet. Detsamma gäller givetvis specialpedagoger.
Av någon anledning är allt från kirurger till ingenjörer inne och stökar på ”Skoltwitter” och i skolbranschinriktade Facebookgrupper. Och då har vi kommit väldigt långt från den faktiska skolverksamheten.
Ordet ”extra” pekar på grundproblemet. Anpassningar borde inte vara ”extra” utan en bärande del i hur all undervisning utformas efter elevers behov – som i Finland. Men hos oss ingår inte behovsanpassad undervisning i ”basutbudet” utan kostar ”extra”. Den kritiken kan vi nog alla enas om.
Så långt allt gott – om inte i skolan så i alla fall i debatten.
Men något händer när den här debatten glider över i sociala medier. Plötsligt kan det lika gärna vara själva den specialpedagogiska professionen som angrips, ibland rentav specialpedagoger som personer, som kallas världsfrånvända, maktfullkomliga, centralstyrda, okunniga om undervisning i helklass (trots att de flesta specialpedagoger har många års lärarbakgrund), till och med ”politiska”.
Jag har haft samtal med läsare som tagit illa vid sig. Inte sällan hör jag från specialpedagoger att de slutat diskutera jobbfrågor på Facebook.
Jag förstår den känsloreaktionen. Men som en specialpedagog i min närhet sa häromdagen – det är ju inte på riktigt.
När vi gjorde ett tema om överdrivna konflikter mellan lärare och specialpedagoger (nr 6/2021) tittade jag närmare på dessa drev och fann att de framför allt förstärktes av politiska krafter utanför skolvärlden, i en debatt så dopaminstyrd av algoritmer att den blivit självalstrande. Och när jag undersökt inläggen på Twitter och Facebook ännu lite närmare visar det sig att pådrivande skribenter inte ens arbetar i skolans värld (även om en del förstås säger sig ha gått i ”Livets hårda skola”). Av någon anledning är allt från kirurger till ingenjörer inne och stökar på ”Skoltwitter” och i skolbranschinriktade Facebookgrupper.
Och då har vi kommit väldigt långt från den faktiska skolverksamheten. Där är lärare och specialpedagoger i regel överens om hur de ska, eller för stunden måste, jobba för att eleverna ska få bästa möjliga förutsättningar i en bristfällig skola.
LÄS ÄVEN
Vestman: Tack och lov för värstingeleven!
Specialpedagogens hjälpmedel: ”Gör matten både taktil och visuell”
