Gerland: Om samhället är vi – varför ger vi oss inte resurser?
Krönika Gunilla Gerland tycker att all retorik om att folk borde skärpa sig leder åt fel håll. Om människors behov och samhällets service inte matchar är det kanske servicen som ska förändras och inte behoven.
Häromdagen var jag ute med en vän som behövde posta ett brev. Hon ville gå ganska långt, till ett ställe där hon visste att det fanns en brevlåda. Vi enades om att brevlådor är svåra att hitta nu för tiden. Jag berättade för henne om en nyhetsartikel jag läst. Den handlade om att många samtal till 112 rings i onödan, ”en stor belastning för personalen”. En chef på SOS Alarm uppmanade medborgarna att ”ta ansvar”, och många kommenterade artikeln med ”Vad är det för fel på folk?”.
– Det där budskapet hör jag allt oftare, sa jag. Till exempel i debattartiklar om att elever i skolan uppför sig allt sämre och att föräldrar ställer för många och orimliga krav på lärare. Eller om att många åker till akuten i onödan, när de kunde gått till vårdcentral.
– Ja, precis! sa min vän. Som när unga vuxna nu för tiden går till vårdcentralen för lite snuva. De tror att man måste söka vård för allt.
– Men, sa jag, är det verkligen fel på de där unga vuxna? Om du och jag nu har svårt att hitta en brevlåda, är det då fel på oss? Eller kan det handla om att brevlådorna blivit färre och inte längre har så stark färg?
Det är bara det att ”folk som belastar samhället” inte är en särskild sort. Det är vi.
Det budskap jag tycker upprepas är alltså att medborgarna är en belastning för samhället, att om medborgarna bara slutade vara så jobbiga skulle samhället funka finfint. Ett budskap vi själva förstärker med utrop som ”Vad är det för fel på folk?”.
Det är bara det att ”folk som belastar samhället” inte är en särskild sort. Det är vi. Vi kan komma att vara en krävande förälder, ha ett barn som är stökigt i skolan, åka till akuten eller ringa en larmtjänst i onödan. Det kan handla om stress, livssituation och psykisk ohälsa som gett nedsatt förmåga att ta in information och kommunicera. Jag tror också att samhällets organisation bidrar. När kommuner och regioner blivit inköpsorganisationer som upphandlar tjänster av ”utförare” går en tydlighet i strukturen förlorad. Man tappar överblick över vilken information samhällsinvånarna behöver och hur man ska nå dem.
Samhället är vi. Välfärden finansieras av oss och resurserna måste rimligen fördelas utifrån behoven – som är föränderliga. En gång i tiden hade skolorna badinrättningar för att komma till rätta med ”Lort-Sverige”, under en annan tid kopplades tandläkare till skolan eftersom elever hade dålig tandhälsa. Så om elever och föräldrar i dag är stökigare och mer krävande än förr bör skolan tilldelas resurser och organiseras därefter. Hur SOS Alarm kan hantera onödiga samtal beror på vilka resurser de har. Ska människor veta vart de ska vända sig måste man se till att informationen når dem.
Det är inte oss det är fel på.
LÄS ÄVEN
Specialpedagogisk gymnasieledning – lyssnar in alla
Så kan skolan stötta elever med tourettes
