Fohlin: ”Tar skolan demokratuppdraget på allvar?”
Krönika ”Min dröm är att skolan får vara en plats där teori och praktik, forskning och konst, kognitionsvetenskap och relationellt lärande får mötas och berika varandra”, skriver specialläraren Niclas Fohlin.
LÄS MER Spec-panelen: ”Så jobbar vi mot demokratihotet”
Häromveckan slog jag på tv:n och såg Donald Trumps installationstal. Plakatpolitik basunerades ut på bästa sändningstid. Han pratade om att invadera Panama, gå ur Parisavtalet och lägga ner WHO. Och orden ”drill, baby, drill”, om att pumpa ut mer svart råolja, etsade sig fast i mitt huvud som en symbol för en samhällsutveckling på väg baklänges. Runtom hördes rungande applåder, och jag kom att tänka på en scen ur ”Star Wars” där Prinsessan Padme säger: ”So this is how liberty dies – with thunderous applause.”
Jag får ibland en liknande känsla i skolans värld. Vi applåderar politiska beslut som riskerar att urholka skolans demokratiuppdrag – mest för att dessa beslut låter som att något äntligen sker.
Ju mer oro lärare och elever känner för utvecklingen i omvärlden, desto mer självklart borde skolans demokratiuppdrag kännas.
Skolans demokratiuppdrag har aldrig varit viktigare än nu. Kriget i Europa kryper närmare, Natos stridsbåtar patrullerar i Östersjön och klimatkrisen blir allt mer akut. Just därför borde det vara självklart att satsa helhjärtat på att forma kompetenta och kritiska samhällsmedborgare, som inte bara förstår världen utan också aktivt tar ansvar för den. Vi ska visa våra elever att vi står upp för de svaga och ingjuta en känsla att de, i sin framtid, ska ta ansvar att skapa en bättre värld för oss alla att leva i. Den visionen borde lysa starkare än någonsin. Men i stället ser jag hur vi mäter, sorterar och sätter en prislapp på allt, inklusive elevernas engagemang och framtidshopp.
I dag talas det allt oftare om evidensbaserad praktik inom skolan. Det är positivt att läraryrket vilar på forskning och konsoliderad kunskap om hur inlärning faktiskt fungerar. Problemet uppstår när skolan förvandlas till något tekniskt, där all undervisning ska kunna mätas och vägas, millimeter för mikrogram. Det ska dokumenteras i spaltmeter för att någon, någonstans ska veta att vi alla gör rätt. Relationer mellan människor och meningsfulla projekt i undervisningen blir ”störande faktorer” i kvalitetsrapporterna. Estetiska lärprocesser betraktas som svårvärderade. Det som inte syns i testresultaten eller i elevernas betyg anses vara ”onödigt” och prioriteras bort. Men lärare som står i klassrummen varje dag vet att stunderna av delad glädje med eleverna är guld värda för ett livslångt lärande.
Samhällets krav på evidens, mätbarhet och quick fix har lett till att skolsystemet börjat dela upp elever i de som “kostar pengar” och de som “följer vad vi säger”. Skolor söker efter snabba och mätbara resultat vilket har lett till en avprofessionalisering av lärarkåren. Det är som om man inte riktigt litar på att vi lärare kan fatta kloka, välgrundade beslut för våra elever bästa. Som lärare hamnar vi ofta i kläm mellan vad vårt hjärta säger och kraven från våra styrdokument. Ofta har jag sett kollegor som velat ge plats åt elevernas egna tankar och skapande men där skolans byråkrati driver oss obarmhärtigt mot att kryssa för nästa område i det centrala innehållet. Är det en sådan skola vi vill ha?
Jag är ambivalent. Ibland kan jag tänka att det är just i den här dragkampen vi finner läraryrkets verkliga kärna – den finstämda avvägningen mellan styrdokumentens krav, och vår tysta kunskap i klassrummet. Men har vi tiden att tänka efter och tid att planera den undervisning vi drömmer om? Tyvärr inte så ofta.
Ju mer oro lärare och elever känner för utvecklingen i omvärlden, desto mer självklart borde skolans demokratiuppdrag kännas. Att arbeta aktivt med demokrati i skolan innebär mer än att bara berätta om hur riksdagen och regeringen fungerar; det handlar om att bjuda in eleverna till verklig delaktighet. Vi måste ge utrymme för samtal och konflikthantering, låta eleverna pröva olika sätt att tänka och arbeta kreativt med estetiska uttrycksformer, där eleverna får möta världen utanför klassrummet. Om vi däremot rusar mot nästa mål och kväver fria diskussioner i klassrummet i vår stress att hinna med nästa kunskapsområde förlorar vi chansen att tända deras engagemang för världen omkring dem. Det är i det omsorgsfulla mötet mellan elever, lärare och kunskap som vi hittar grunden för vårt framtida samhälle. Det är hur vi tillsammans skapar en skola i världsklass som jag önskar att vi kunde prata mer om på jobbet. Men nej. Mitt nästa möte handlar om hur vi ska öka måluppfyllelsen till nästa betygssättning.
Min dröm är att skolan får vara en plats där teori och praktik, forskning och konst, kognitionsvetenskap och relationellt lärande får mötas och berika varandra. Det är en sådan skola jag vill arbeta i. En plats där elever inte betraktas som maskiner som ska programmeras och kontrolleras, utan med undervisningen utvecklas till demokratiskt ansvarstagande och kritiskt tänkande samhällsmedborgare med en genuin respekt för människors olikheter. För att nå dit är jag övertygad om att vi alla måste våga lita mer på våra lärarhjärtan och säga ifrån när något inom oss själva skaver. Jag kan börja. Jag är ibland orolig för att skolan har tappat sin själ. Vad är det som skaver inom dig?
LÄS ÄVEN
Fohlin: ”När konservativa vindar blåser i skolan – håll hårt i det du håller kärt”
