Eva Augustsson: ”Till alla oss som inte räcker till”
Krönika ”Vi får tänka att för just det här barnet betyder det allt om jag kan hjälpa, och det får vara gott nog”, skriver specialpedagogen Eva Augustsson i sin nya krönika.
LÄS MER Eva Augustsson: ”Du måste vara där eleven är”
Hennes ord ringde länge i mina öron, långt efter att vi hade avslutat vårt samtal.
– Ja, jag vet det, jag räcker inte till, suckade hon med låg röst, min duktiga, kreativa och omtänksamma kollega. Jag räcker inte till på jobbet och jag räcker inte till hemma! Vi hade samtalat om något riktigt viktigt som säkert skulle varit inlämnat och klart i förrgår.
Det är hög igenkänningsfaktor på det, särskilt så här dags när läsårets slut närmar sig. Känslan av otillräcklighet. Allt det där som inte hanns med och som inte blev gjort ligger och skaver i bakhuvudet. Och känslan av att man skulle velat gjort så mycket mer för sina elever – hjälpt så många fler om bara tiden och orken hade funnits.
Nu kan jag väl passa på att skriva det där talet som jag aldrig fick sagt för ganska exakt 20 år sedan. Det var just i maj som vi fick följa vår kollega och vän Kristina till den sista vilan. Kroppen hade slutligen gett upp efter många års kämpande mot sjukdomen. Några månader efter sin 60-årsdag fick hon somna in. Hon hade haft ett yrkesliv i skolans värld som lågstadielärare, speciallärare och även skolledare. När klockorna ringde för henne var kyrkan fullsatt till sista plats. Alla var där från förvaltningschef till skolledare och många lärarkollegor som ville ta avsked.
Jag var så glad att vi skickade en stor blombukett från arbetslaget till Kristina på hennes sista födelsedag. Hon fick glädjas åt blommorna medan hon fortfarande var i livet.
Vid minnesstunden i församlingshemmet lämnades tillfälle för den som ville dela några ord och minnen från Kristinas liv. Och jag tänkte att här sitter ju så många personer från skolans värld som har arbetat nära tillsammans med Kristina under många år. Här borde ju finnas någon chefsperson som stiger fram och säger något tänkvärt. Men se det hände inte. Jag satt längst ner i lokalen och hade inom mig vad jag ville säga och precis när jag tänkte resa mig greppade prästen mikrofonen och höll en avslutning. Tillfället var förbi – men delar av talet jag aldrig höll kommer här:
”Jag citerar en berättelse från den kände barnboksförfattaren, som skriver: En sommar när han och hans son var ute och gick längs stranden så låg det hundratals och åter hundratals musslor uppspolade i sanden. Den lille pojken började att kasta tillbaka i musslorna i havet igen, en efter en i en ambition att rädda dem. Efter en stunds promenad sa hans pappa till honom:
– Du kan inte kasta tillbaka alla musslorna i havet, det är alldeles för många för dig.
– Ja, jag vet att jag inte kan rädda alla, svarade pojken, men för den här musslan betyder det allt.
Precis så är det för oss alla i skolans värld. Det uppdrag vi har känns ibland övermäktigt – behoven är oändliga och tar aldrig slut. Men så får vi tänka att för just det här barnet, eleven eller studeranden betyder det allt om jag kan hjälpa. Och det får vara gott nog.”
Det ville jag skriva till oss alla som inte räcker till. Och en så sak till:
Jag var så glad att vi skickade en stor blombukett från arbetslaget till Kristina på hennes sista födelsedag. Hon fick glädjas åt blommorna medan hon fortfarande var i livet.
LÄS ÄVEN
Eva Augustsson: Botten ur! Det finns inga pedagogiska loppisfyn
