Eva Augustsson: ”Du måste vara där eleven är”
Krönika När det tar stopp – ta reda på vad eleven kan. Där har du din utgångspunkt att jobba vidare från, skriver specialpedagogen Eva Augustsson.
LÄS MER Speciallärarens fokus: ”Eleverna måste med”
Nils skulle snart fylla fyra år. En helt vanlig tisdagseftermiddag var han tillsammans med mamma och lillasyster på den stora lekplatsen. Just i dag fick Nils en kompis i klätterställningen. Det var en kille som var några år äldre och tillsammans klättrade de upp och ner på ställningen. Leken blev jätterolig när man hade någon att samspela med och pojkarna skrattade högt när de lyckades släcka alla blinkljusen på klätterställningen. Efter en stunds klättrande föreslog den äldre killen att de skulle leka kurragömma. Nils var genast med på noterna – det här var något annat än att leta efter lillasyster under köksbordet.
”Hur långt kan du räkna?” frågade den äldre killen.
”Jag kan räkna till 39”, svarade Nils stolt.
”Bra, då räknar vi till 39 och du kan börja så springer jag och gömmer mig. Sedan kan du komma och leta och sen byter vi!”
Och just i detta ögonblick förvandlas den här nyfunne lekkamraten till allas vår förebild. Han utgick från vad Nils kunde – inte hur långt man i vanliga fall brukade räkna till i denna lek. Med en enkel fråga kollade han var den yngre killen befann sig och därifrån tog leken tog sitt avstamp.
Inom området specialpedagogik finns flera forum på sociala medier. Där kan lärarkollegor lyfta frågor eller dela synpunkter av olika slag. En av de vanligaste och mest återkommande frågeställningarna handlar om vilka test som lämpar sig att utföra med elever i olika syften och årskurser. Det jag tycker mig kunna utläsa av dessa frågor och svar är att många lärare inom det specialpedagogiska området eftersöker testredskap som ska mäta en elevs kunskaper, gärna efter mått som man anser vara täckande, inom ett område. Sedan sätter man väldigt stor tilltro till testresultatet. Så stor att man även ibland anser sig kunna ställa diagnoser efter det. Jag har ytterst sällan, eller aldrig, läst ett inlägg där själva testens lämplighet eller syfte ifrågasätts.
Om du vid en utredning väljer att mäta eleven mot normerande test för åldersgruppen får du bara reda på en sak – allt är för svårt.
Jag tycker att man ska tänka så här: Vad är det vi vill veta? Hur ska vi använda resultatet?
Om du vid en utredning av en elev som exempelvis anses ha läs- och skrivsvårigheter väljer att mäta eleven mot normerande test för åldersgruppen så får du bara reda på en sak – allt är för svårt. Förutom att eleven troligtvis upplever ett misslyckande i själva testsituationen och när testresultat redovisas får du bara veta att eleven inte befinner sig där hen förväntas vara efter sin ålder. Och det visste du förmodligen redan.
Nej, du måste tänka som Nils lekkamrat, ta reda på vad eleven kan, när tar det stopp, så att säga. Där har du din utgångspunkt och därifrån kan du jobba vidare – framåt.
Jag har gjort det förut och nu gör jag det igen, citerar Sören Kirkegaards ord:
”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår.”
LÄS ÄVEN
Eva Augustsson: Lugnets och tålamodets pedagogi
Eva Augustsson: Erfarenheten är specialpedagogens viktigaste verktyg
