Elin Zlatanovski: ”Håll ert malliga lärarhuvud högt genom krisen”

LÄS MER Niclas Fohlin: ”Visa viljan att förstå varje elev!”

Jag brukar skoja med min familj om att jag pratar flytande tyska. Jag stoltserar med det lilla jag kan: ”Herr Ober!” ”Erdbeerkuchen!” Egentligen är min tyska väldigt långt från flytande, men skämtet bottnar i något obestämbart inom mig, en sorts märklig självsäkerhet. Jag kan faktiskt lite, pyttelite, tyska ändå. Förvånansvärt många ord förstår jag, verb och pronomen. Jag behärskar dem!

Tysklärare Britt-Marie var en korpulent kvinna som med fast, vänlig hand lärde klass 8C tyska. Året var 1991 och Britt-Marie sa att den lila skrivboken var en grammatikbibel. Hon ritade ett moln runt ordet regel och berättade vilka verb som styr dativ. Jag gjorde ett likadant i min skrivbok. När Britt-Marie en gång rullade in en tjock- tv på vagn och vi fick titta på ett dubbat avsnitt av ”Beverly Hills” under en lektion visste lyckan inga gränser. Klass 8C jublade och vi var förväntansfulla när vi på våra rosa Crescentcyklar med bockstyren cyklade till skolan den morgonen. Vi skulle få se Brenda och Dylan pussas. På tyskan!

När jag undervisar försöker jag att ha damen med pondus och värme inuti mig. Snäll men sträng. Liten men tuff. Rättvis som få. Tydlig. Strukturerad. Lugn.

Jag tänker ibland på Britt-Marie och är fortfarande genuint förvånad över hur i hela friden jag kunde lära mig så mycket tyska under bara två års undervisning. Hon måste ha varit en alldeles extraordinär lärare!

Jag försöker vara som Britt-Marie när jag undervisar. 

Det är klart att mycket har hänt sedan jag släntrade in på skolgården med bockstyre och freestyle, Hubba-Bubba och skrivböcker, när tuffa gänget rökte Marlboro Light i rökrutan, Sinead O’Connor grät, vi fick varm smörgås med ananas och skinka på fritidsgården och delades upp i särskilda och allmänna matematikgrupper. Mycket har hänt. Massor, faktiskt. Otaliga är de politiska vindar som blåst över skolgårdarna sedan tidigt 1990-tal. Några av dem var riktigt bistra och ett och annat fundament blåste sönder i skolbyggnaderna. Eftersom golvet sviktar är det därför ibland lite svårt att stå lika stadigt som den korpulenta kompetenta Britt-Marien. Men ändå! När jag undervisar försöker jag att ha damen med pondus och värme inuti mig. Snäll men sträng. Liten men tuff. Rättvis som få. Tydlig. Strukturerad. Lugn.

 I år undervisar jag en grupp ettor i spanska och i kafferummet klagade jag under de första veckorna på dem. Det var fortfarande högsommarvärme ute, jag hade snygga Birkenstock med guldspänne, satt i personalens bruna skinnsoffa med en kopp ljummet automatkaffe. ”Aldrig har ettorna varit så krävande”, sa jag, ”de springer på toa stup i kvarten, ingen har med sig penna eller papper, de pratar rakt ut.”

”Inte Nocco här inne.” ”Bra jobbat!” ”Mobil avstängd i mobilhotellet.” ”Dator, nej tack.” ”Vi skriver för hand här.” ”Anteckna det jag skriver.”

Någonstans mitt i klagolåten smög sig en mikroskopisk erinran på om att jag faktiskt under tidigare år möjligen vid något tillfälle kunde ha sagt ungefär samma sak. Kände jag igen dessa orden från mig själv? Hade jag suttit i samma soffa med automatkaffe skanderat ut klagomål på samma sätt – fast då om -07:orna? Och kanske ännu fler år tillbaka?

Så kan det rent krasst ha varit.

Arbetet med de bångstyriga ettorna fortgick. I sann skolfrökensanda kavlades ärmarna upp. Här skulle relationer byggas, gränser sättas och det vore väl tusan om inte den här brokiga skaran också skulle kunna lära sig spanska, det ostadiga golvet till trots.

”Inte Nocco här inne.” ”Bra jobbat!” ”Mobil avstängd i mobilhotellet.” ”Dator, nej tack.” ”Vi skriver för hand här.” ”Anteckna det jag skriver.” Stundtals ropas frågor ut. Tillnärmelsevis kalabalik. Jag saxar svettig mellan borden. Hjälper, förmanar, strukturerar, visar. ”Räck upp handen.” ”Det här fixar vi!” ”Iphonen får du inte ha på lektionen.” Agendan på tavlan: Vad ska studeras i dag. Vi översätter en text som handlar om den spanska tomatfesten i staden Buñol. Lång text. Uthållighet krävs. Vi tar den bit för bit. ”Vi gör det tillsammans!” Små skära glosböcker. ”Skriv glosorna här”, säger jag. Fasta sittplatser. ”Stå upp när vi hälsar.” ”Tyst i klassen när jag pratar.”

 Han verkar vara lat och nonchalant. Gör ingenting på lektionerna, vad det verkar. Pubertal, sa någon på klasskonferensen i tisdags. Men en dag ser jag den skymta förbi i hans ena ögonvrå – osäkerheten. Som en blixtsnabb skugga, innan den självsäkra tonårsgrabben är tillbaka. Hade jag sett rätt?

Jag chansar och ber honom stanna kvar efter lektionen. ”Är spanska svårt för dig?” Blanka ögon och, ja, det är tydligen hemskt svårt. ”Allt var skit i högstadiet, jag kan ingenting.” ”Vi hjälps åt”, säger jag, ”jag vet att du vill, vi gör det ihop.” Och han nickar allvarsamt.

Jag känner mig inte alls som häftiga Britt-Marie. Golvet är så in i norden ostadigt, ibland vet jag inte ens åt vilket håll jag ska gå eller stå.

Men så börjar gula löv falla från träden och jag har höstkängor när jag cyklar till jobbet om morgnarna. Eleverna hade penna med sig i dag. Kors i akustikplattorna i klassrumstaket! ”Hola”, säger eleverna glatt i korridoren. Tyst i klassen under genomgången. Någon skojar med mig och jag skämtar tillbaka. Noccon prydligt på diskbänken. Mobiler i hotellet. Jag noterar i dag att han med osäkerhet i blicken jobbar lugnt med grammatik i skrivhäftet. Uppsträckta ivriga tonårshänder. Nedfällda datorer. Blyertsspetsar raspar mot kollegieblock.

Arbetsro med årgång -08 hösten 2024. Nu kan lärandet på riktigt ta fart!

Jag har börjat gilla mina nya elever skarpt, så till den grad att jag känner mig bubblande glad. Och om jag lyckas vara en Britt-Marie för åtminstone några av dem så är det faktiskt mer än sehr gut.

Då kan jag sträcka på mig och hålla mitt malliga lärarhuvud högt, tänker jag när jag förnöjt dricker kaffe i skinnsoffan, en eftermiddag i tidiga oktober. Trots att jag tillhör en motvindskämpande lärarkår som lappar och lagar med undermåliga förutsättningar.

LÄS ÄVEN

Eva Augustsson: ”Till alla oss som inte räcker till”

Mer hands-on som spec i resursskolan

”Att kunna läsa är nyckeln till allt lärande”