Elin Z: ”Vi vann! Eller … fick vi bara en tidsfrist?”
Foto manifestationen: Noak Martinsson
Krönika Problemet att ens ha en ”angiverilag” på plats är större än lättnaden över undantagen, menar läraren och specialpedagogen Elin Zlatanovski.
Jag såg en film på SVT Play för några helger sedan om en östtysk barnfamilj på 1970-talet som byggde en egen luftballong för att med livet som insats kunna ta sig till väst. De var desperata, stackarna. Stasi i hälarna. Hemliga polisen tycktes ha ögon och öron överallt och var familjen på spåren. En hel miitärapparat sattes in för att hindra familjen att flyga luftballong. Redan när de skulle handla tyg till luftballongen höll de på att åka dit – Stasi hade meddelat alla tygaffärer i hela Östtyskland att de skulle rapportera stora tygköp. Familjens granne var stasiagent och det fanns egentligen absolut ingen som de med säkerhet visste inte skulle ange dem.
Även om vi kan fira förnuftets seger just nu trängs lättnaden i bröstet med ett sting av rädsla och en odefinierbar känsla av att behöva vara på sin vakt.
Och på tal om angiveri i statlig regi: i går höll jag andan. Utredningen om informationsplikten, i folkmun ”angiverilagen”, överlämnades till regeringen. Ett förslag om en skyldighet att som offentligt anställd rapportera om man möter personer som vistas i Sverige som papperslösa. Skulle det betyda att jag, som lärare och specialpedagog, enligt lag skulle bli skyldig att ange elever?
Men Skolsverige kunde pusta ut! Åtminstone för tillfället. Utredningen fastställde att skolan inte kommer att omfattas av informationsplikten. Lättnadens lättnad. Lärarnas kamp gav utdelning! Jag gillar ju eleverna: Papperslös illbatting eller helsvensk illbatting spelar ingen roll. Jag struntar väl i om Hassan saknar papper eller om Hasse är svensk medborgare. Båda förtjänar att kunna lita på mig, deras lärare och specialpedagog. Att ange elever skulle stå i strid med yrkesetiken!
Men det är något overkligt dystopiskt över att utredningen ens existerar. Och att vi nu liksom bara ska stryka ett streck och glömma otäcka förslag om lärare och läkare som anger … det känns lite lättvindigt. Utredningen och SD:s framfart säger något om vår tid och om det Sverige vi bor i. Det är lite kyligare. Även om vi kan fira förnuftets seger just nu trängs lättnaden i bröstet med ett sting av rädsla och en odefinierbar känsla av att behöva vara på sin vakt. Vad händer om SD nästa val blir starkare – med lagen om angiveri på plats? Vad blir då nästa steg, med tanke på att SD ville innefatta skolan i informationsplikten. Att små, små steg kan kamouflera jättekliv har vi sett förr. Angiverilagen som ska stiftas är inget myrsteg utan ett milsvida elefantkliv.
Dörren är öppen nu: Jimmie har sagt att han inte ville att det skulle finnas några undantagoch SD:s Aspling sa i ”Aktuellt” att Sverige hade stått bättre rustat om vi lärare hade angett våra elever.
Och egentligen, vad förvånar? Jag behöver inte längre kolla en film på SVT om Östberlin för att få stasivibbar eller diktaturfeeling. Det räcker ju att kolla nyheterna. Nu flyttar Ellen DeGeneres från USA för det är tufft att vara lesbisk där och för att hon har kritiserat Trump publikt. Journalister som har risat Trump tystnar. Transsexuella känner sig hotade. Gränser förflyttas och det oanständiga blir anständigt. Nätmobbar mobiliserar. Osanningar florerar. Agitatorer orerar. Falska dilemman deklareras. I Sverige har det redan trollats i fabriker, gängledare har varit på Jimmie Åkessons bröllop och regeringen har varit häpnadsväckande tyst. Just precis i den här tiden ska vi alltså få en lag om angiveri. Vi i skolan går fria. Just nu. Skål och hurra?
När jag tittade på filmen om familjen i Östtyskland tänkte jag inte bara på stasiterror och hot om angiverilagar utan också på att just det här med luftballong kanske under andra former kunde vara en rätt kul grej. Faktum är att jag kollegorna i arbetsrummet nyligen kollade upp vad det skulle kosta med en ballongtur, som gemensam aktivitet. Det blev drejkurs i stället. En eftermiddag med kladdig lera och skratt och sedan några glas vin på lokal. Förtrolighet och värme. Det kollegiala och viktiga för arbetsmiljön, den trygga borgen i arbetsrummet. Där har det tjafsats, skrattas och retats, och ibland har vi gråtit. Då kommer varma kollegiearmar och kramar. Irritation ibland: Lärar-Lasse sjunger när han rättar och jag blir störd. Lärar-Johanna har just nu pyntat rummet. Mitt på golvet står en konstgjord julgran med kulörta kulor och skrivborden är invirade i ljusslingor i rosa, gult och grönt. Arbetsrummet påminner om ett blinkande skoldisco från 1980-talet.
Mina kollegor är människor jag ibland retar mig på men alltid värnar och framför allt litar på. Jag vill gärna fortsätta att pola med dem, göra fler lerskålar, dricka ännu mer rödtjut på lokal, skvallra och skratta tillsammans, men framför allt fortsätta att arbeta med dem på en skola där tillit är självklart. Att vara en bra lärare och specialpedagog handlar just om förtroende. Mina elever måste kunna lita på mig. Det värmer i skolfrökensbröstet att skolpersonal inte ska omfattas av angiveriplikten, att vi slipper misstänksamhet på skolan och att kampen gav resultat. Jag föreställer mig hur det hade kunnat bli annars: Skulle jag ha angett en papperslös elev om det fanns en lag som sa att jag skulle det? Nej. Skulle någon kollega då ha angett mig? Skulle jag då ha varit misstänksam? Skulle Lärar-Johanna och jag ha suttit i skinnsofforna och tyst viskat om vem man egentligen kunde lita på? Vilka elever? Vilka föräldrar? Vilken personal? Kunde jag lita på Lärar-Johanna? Skulle jag ha kastat oroliga blickar över axeln efter att jag fått veta att en elev var papperslös? Vad skulle straffet bli för den som visste och som inte angav? Vilka av kollegorna skulle kunna tänkas ange? Hon? Han? De? Inte många tekoppar drejade där inte!
Dörren är öppen nu: Jimmie har sagt att han inte ville att det skulle finnas några undantag för någon offentligt anställd och SD:s Aspling sa i ”Aktuellt” att reglerna nu när lärare och läkare undantas inte blir lika effektiva och att Sverige hade stått bättre rustat om vi lärare hade angett våra elever. Det är rätt uppenbart vad som väntar om de får makten.
Lärar-Danne släcker taklamporna i arbetsrummet. ”Då syns ljusslingorna bättre och det blir mysigare”, säger han. Julbelysningen i rosa, gult och grönt dansar på anslagstavlan på väggen. Ett gulnat A4 blir upplyst. Det har suttit där i några år och samsats med foton på gamla elever, tackkort och bevingade citat. Överskrift: ”Skolans värdegrund från gymnasieskolans läroplan”. Rosa ljus dansar över raderna jag läser: ”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet mellan människor är de värden som utbildningen ska gestalta och förmedla.” Jag är stolt över att vi fortsätter arbeta utifrån de premisserna. Lättnad i bröstet. Skolfolket pustar ut. Vi skriver under på läroplanen och ingen angiverilag i skolan. Just nu.
Men känslan av 1980-talsdisco i personalrummet känns lite ödesdiger. Är det 1984?
LÄS ÄVEN
Sveriges Lärare: Beskedet en seger för vårt motstånd
