Elin Z: ”Lögnen om inkludering måste stoppas”

LÄS MER Svensk inkludering = besparingar?

Jag läste om en stackars ensam lärare som i sitt klassrum hade hela 70 olika anpassningar att förhålla sig till. Och fler lärare larmar om att de har svårt att genomföra god undervisning på grund av alldeles för stora kunskapsskillnader mellan eleverna – det finns så många elever med så vitt skilda behov att det omöjligt går att möta dem alla. I SVT Rapport den 7 januari berättade en intervjuad lärare att en elev tagit stryptag på henne, och i samma inslag fick jag veta att en gravid lärare blivit sparkad i magen så hårt att det lilla fostret dog.

Det är så avskyvärt att ord saknas.

Är det möjligt för en lärare med en grupp på över 30 elever, med en oreglerad undervisningstid och med knappa resurser genomföra kvalitativ undervisning?

Svar nej.

Kan detta upplägg kallas inkludering?

Svar nej. Det är motsatsen. Elever exkluderas ju på löpande band.

Trots detta orimliga upplägg i besparingarnas tecken är det så här det ser ut på många skolor. Konsekvenserna kulminerar i att lärare blir misshandlade på sin arbetsplats.

När vi pratar om sjuttio anpassningar i ett enda klassrum kan vi inte längre prata om elever med svårigheter. Då behöver vi i stället prata om en skola med svårigheter.

Finns det missuppfattningar om att inkludering handlar just om stora grupper, sjuttioelva anpassningar och en stackars lärare som på en och samma gång måste vara mentor, speciallärare, specialpedagog, kurator och skolsköterska?

Svar ja.  

Det finns de som tror att en horribel arbetssituation är inkludering bara för att klassen är samlad fysiskt. Men inget kan vara mer fel i sammanhanget. Inkludering är ett av FN:s globala mål och det handlar om att eleverna känner sig som en del av gemenskapen och har möjlighet att nå sin fulla potential. Inkludering verkar också för att utjämna sociala olikheter. Genom flexibla undervisningsformer som exempelvis smågrupper, tillfälliga nivågrupperingar och specialpedagogiskt stöd säkerställs att varje elev får den hjälp och vägledning som behövs. Inkludering innehåller självklart ett tidigt riktat stöd av speciallärare. I den inkluderande utbildningen finns speciallärare tillgängliga som kan stötta upp då det gäller matematik och med språk-, skriv- och läsutveckling. Specialläraren medverkar till att elever får ett bra stöd, men detta är långt ifrån tillräckligt. Tyvärr finns det många fler problem att ta itu med än just matematik- och språksvårigheter. I den inkluderande skolan finns väl utbyggda elevhälsoteam, mindre gruppstorlekar och lärare med schyssta villkor.

De som hävdar att inkludering innebär att tränga ihop elever i samma klassrum har helt missuppfattat begreppet. Inkludering kostar kosing. Men det går att åstadkomma och det har gått förut.

Läraren med sjuttioelva anpassningar jobbar alltså inte i ett inkluderande utan i ett exkluderande klassrum, eftersom elever i det rummet inte kan utvecklas utifrån sin unika förmåga. Orimlighetens orimlighet gestaltar sig för den lärare som tvingas tampas med så extremt många olika stödbehov för alla dessa elever. Vad finns det då för lösningar på dessa delikata problem? Ska vi skapa en specialklass för varje elev, eller ska hela bunten till akutskola? Det vore en minst sagt exkluderande och ohållbar lösning. 

När vi pratar om sjuttio anpassningar i ett enda klassrum kan vi inte längre prata om elever med svårigheter. Då behöver vi i stället prata om en skola med svårigheter.

Varför dras vi då med dessa envetna missuppfattningar om inkludering?

Svaret är enkelt. 

Det handlar om pengar och politik. Man låtsas att stora klasser är ”inkludering” så man slipper prata om besparingarna som ligger bakom. Lögnen upprepas tills den blir till sanning. Och när besparingarnas fula tryne visar sig genom kunskapstapp, utbränd skolpersonal och hemmasittare, då orerar skolministern myndigt om att inkluderingen minsann gått för långt och att det nu jäklar anamma får vara slut på skolexperimentet. Förlåt, men vilket ”experiment” är det Edholm och parhästen Pehrson pratar om? Syftar de på när dåvarande skolminister Björklund och statsminister Reinfeldt signerade nya läroplaner och lämnade in en proposition om extra anpassningar? Eller budgetexperimentet att kalla sjuttio anpassningar i samma klassrum för inkludering och sedan med fast hand delegera ansvaret till skolpersonalen?

Samtidigt som politikerna nu vänder på kappan och förfasar sig över det så kallade skolexperimentet får barn med neuropsykiatriska svårigheter, lärare, specialpedagoger, speciallärare, rektorer och elevhälsan bära hundhuvudet för skolans haveri – och allt svårare att klara sitt uppdrag eftersom satsningarna som aviseras alltid landar i småpengar som försvinner på vägen. På nätet i pedagogiska forum kastar skolfolk i olika trådar absurda anklagelser på varandra och skyller skolans problem på fotfolket och eleverna i stället för på politikerna och resursbristen.

Förlåt igen, men är det snillen som spekulerar här eller? 

FN:s globala mål om inkludering är sunt. En exkluderande skola är osund och inte värdig ett demokratiskt välfärdsland. I skolan ska kunskap byggas och samhällsmedborgare fostras. Vi behöver mer pengar till eleverna, mindre klasser, fler utbildade lärare och utbyggda elevhälsoteam som på riktigt har resurser att hjälpa eleverna och avlasta lärarna. Och därtill en fräsch människosyn som självklart bör gå i linje med FN:s globala mål.

Det absolut sista vi behöver är pseudodebatter som springer politikernas ärenden, en nedmonterad elevhälsa eller en skola som exkluderar elever som har rätt till god utbildning.

LÄS ÄVEN

Sverige på tvären när skolvärlden inkludera

Elin Z: ”Inkluderingshaveriet är att vi inte inkluderar”

Niclas Fohlin: ”Skolan måste inkludera – men ska vi sluta prata om det?”