Elin Z: ”Obs-klasser bygger inte upp, de bryter ner”
Krönika För att förstå ett ”stökigt” barn behöver skolan lyssna på den som kommit barnet närmast och strössla med resurser. Elin Zlatanovski berättar en sedelärande sannsaga om att bunta ihop stökiga barn bara för att de är stökiga.
LÄS MER Obs-debatten: ”Vi vuxna måste jobba ihop – inte sortera ut elever”
Han hade magra brunbrända spagettiben och fräknar på nästippen. Cyklade runt på sin BMX, spelade kula och byggde lego. I skolan löste han blixtsnabbt talen i matteboken och blev snabbt uttråkad. Han pillade sönder suddgummit och bet på blyertspennan. Myror i brallan och två varv runt skolan nästan varje lektion. Lektionerna var kul men leken var bättre. Myrorna till trots lyckades han väl i skolan. Han var en klipsk liten pojke. På fotbollsplanen var han bäst. Snabb som en vessla och ettrig som få. Gav sig aldrig. Hans mamma hejade med de andra papporna på läktaren. Aldrig missade hon en match, satt där med termoskaffe och vinterkappa. Ropade bravo när han gjorde mål.
Men visst sved det ändå i det lilla pojkhjärtat att hans pappa aldrig kom när det var match.
Så en dag i årskus sex flyttade pappan plöstligt ut. Ny yngre fru och radhus. Och så träffades de inte mer, pojken och hans far. Han sörjde sin pappa, men kanske förstod ingen riktigt vidden av avgrundsdjupet i det lilla arma barnahjärtat. Allt fortsatte ju nästan som vanligt ändå. Men platsen i dubbelsängen där fadern sovit gapade tom och hans böcker från bokhyllan var borta. Från en dag till en annan var pappan som kokat kaffe i brun morgonrock försvunnen. Pojkens sorg fanns inuti. Ohanterbar och förkrossande. Sorglig. Övergiven av sin egen far.
Synd att det saknades vilja och kunskap om att ordna tidig förstärkning i klassrummet, mindre klasser, flexibla smågrupper. Synd att ingen ville lyssna på matteläraren!
Så blev han tonåring och myrorna satt kvar. Tillsammans med det ändlösa tomrummet efter pappan blev rastlösheten en dålig kombination. Sorgen visade sig ofta som ilska. Och det blev svårt när det inte längre på lektionerna erbjöds språngmarscher runt skolan. Om han ansträngde sig skulle han kunna sitta stilla, sa lärarna.
Pojken var en fullständig olycka att ha i klassrummet! Det var bara på mattelektionerna som det gick bra, där sa läraren sa att han var en fin liten pojke. På andra lektioner störde han kamraterna och var uppkäftig. Värst var det för biologiläraren Aina. När hon skrev om fotosyntesen på tavlan saboterade pojken genomgången med höga utrop så att ingen hörde när Aina sa ordet koldioxid. Aina frågade honom om han inte kunde vara tyst. Då sa pojken att hon var tjock. Aina sa i vredesmod att ingen i klassen tyckte om pojken. Då sa pojken att Aina skulle skita ned sig. Aina frågade “var i helvete föräldrarna höll hus”.
Hon visste nog inte att det hemma i lägenheten fanns en mamma så sjuk av oro att hon inte sov om nätterna. Längre fram skulle det visa sig att pojkens lejoninna-mamma som aldrig vek en tum från hans sida skulle komma att bli hans räddning. Pojkens mamma bönföll nu både rektorn och socialtjänsten om hjälp.
Och hjälp skulle de få.
Det fanns nämligen en särskild skola för käftiga tonåringar med myror i brallan. Där skulle pojken med det ledsna hjärtat gå. Matteläraren ropade högt att han inte tyckte att pojken skulle gå på den nya skolan. Han sa att han visste att det inte var något fel på pojken och att han bara behövde få hjälp som han hittills inte fått. Men rektorn och Aina var bestämda: pojken gick inte att ha i möblerade klassrum.
Nästa morgon hämtade en vit buss honom och på vägen plockade de upp andra fjortonåringar som också saknade farsa och som också hade myror i adidasbrallorna. Pojken hamnade bredvid Andres med röd bandana i bussen. Han visade honom en stilettkniv och sa att den var bra att ha som försvar. Det var första kontakten med den nya skolan där nya möjligheter skulle ges.
På den nya skolan arbetade rejäla lärare med skinn på näsan och med mycket kunskap. Men vad hjälpte det? Det var ingen bra idé att tro att olyckliga och arga barn skulle lära sig i grupp. Redan under andra rasten på den nya skolan bjöd Mario pojken på den första jointen. Adde visade honom första veckan med en käftsmäll var skåpet skulle stå. Och pojken förstod nu att den som pluggade frystes ut, den som tjallade fick stryk och den som var snäll var inget värd. Men innerst inne var pojken rädd och olycklig. Det var en svår miljö och han var egentligen samma pojke som lekt med lego och som hade cyklat runt med BMX. Påtaglig ångest. Ingen mådde bra. Uppgivna barn. Sämre än sämst. Ledsen som få. Tuffare än tuffast.
Han längtade tillbaka till matteläraren och den gamla klassen.
Det är synd och skam att pojken och de andra barnen skulle hamna på en skola för problematiska barn. För det gick ju som det gick: Mario dog i överdos, Andres rånade den lokala livsmedelsbutiken och Adde är fortfarande deprimerad. Alltid hemma. Saknar jobb och går aldrig ut.
Synd att det saknades vilja och kunskap om att ordna tidig förstärkning i klassrummet, mindre klasser, flexibla smågrupper. Synd att ingen ville lyssna på matteläraren! Kanske hade pojken och hans vänner då varken behövt störa klasskamraterna eller röka joints som taniga fjortonåringar. Kanske skulle livet för pojkarna som blev hämtade i den vita bussen varit annorlunda idag. Det är en djärv gissning, men tänk om Mario hade levt.
Ett är då säkert: Det aktuella förslaget om obs-klasser är en riktigt usel idé. Det tycker både jag, den nu vuxna, mig närstående pojken och matteläraren.
LÄS ÄVEN
Debatt om OBS-klasserna: ”Vi går in i en historielös tid”
