Elin Z: ”Inkluderingshaveriet är att vi inte inkluderar”

LÄS MER Niclas Fohlin: ”Skolan måste inkludera – men ska vi sluta prata om det?”

Under höstlovet befann jag mig långt från Sverige. I stället för att sätta tänderna i rättningshögarna hemma strandläste jag en bok av Jonas Khemiri och smuttade på en Cola Zero i kylt glas. En man med djupa fåror i ansiktet delade en kokosnöt med slägga, petade in ett sugrör och räcka över till ett par som jag tror kom från Spanien. När han gick vidare längs strandkanten såg det ut som om han med hjälp av släggan försökte ta livet av insekterna som svärmade framför honom. Inget bra verktyg för ändamålet.

Det är inte inkluderingen som ”gått för långt” i svensk skola utan den dagliga exkluderingen. Ett haveri för ett välfärdsland som Sverige.

Två gängliga pojkar med lockiga kalufser ville sälja en sarong. Jag köpte en vit- och blårandig. De såg ut att vara i samma ålder som mina elever hemma på gymnasieskolan. På väg tillbaka till hotellet frågade jag tuk-tuk-chauffören om skolsystemet i Sri Lanka, han svarade att skolan är gratis och att man går åtta eller nio år i skolan. Jag tänkte att även om de flesta av våra elever tar sig vidare till gymnasiet så finns det de som faller bort även hos oss.

Vi har ju exkludering i svensk skola. Massor av svenska elever slås ut från utbildningen. Vi har också ett stort antal barn och ungdomar som inte mår bra och vi har hemmasittare som av olika anledningar inte kan vara med på lektionerna. Det är alltså inte inkluderingen som ”gått för långt” i svensk skola utan den dagliga exkluderingen. Det är ett haveri för ett välfärdsland som Sverige. Borde vi inte kunna garantera varenda skolelev en god utbildning?

Vi åt middag i bananblad under ett stort träd med bambulyktor. Jag sa att jag skulle vilja ha en sådan lykta i lönnträdet hemma, min man sa att den nog skulle gå sönder i den svenska vintern. När resten av familjen somnat satt jag på balkongen och lät tankarna vandra. Bambulyktan, skulle jag ändå inte kunna köpa en sådan? Det dröjde inte länge förrän jag var tillbaka i skolan och inkluderingen. En huvudvärk, oavsett hur långt man flytt för lite semester. Inkludering, som egentligen benämner något nödvändigt, har fått en negativ klang med bitter eftersmak, associerad med stora elevgrupper där olika stödbehov samsas under samma klassrumstak med en stackars lärare som svettigt saxar mellan borden och försöker räcka till. Starka marknadskrafter har kidnappat inkluderingsbegreppet. Makthavarna missbrukar den fina tanken om allas rätt till utbildning för att försvara orättvisa besparingar, låg lärartäthet och personalnedskärningar. De vill få oss att tro att inkludering är att fösa ihop alltför många elever i ett och samma klassrum och låtsas att det skulle vara en jämlik och kvalitativ lösning. Billigt och bra, och vi i skolan kan skuldbeläggas när det inte fungerar!

Vi är så invaggade i ett system där svångremmar styr att besparingarna blivit en normalitet. Ibland så till den grad att vi i debatten verkar springa besparingarnas ärenden.

Det ska vi banne mig inte gå på. Vi ska fortsätta värna en skola för alla och vi ska aldrig sluta kämpa för elevers rätt till skola och kunskap! Låt inte inkluderingen klä skott för politikernas klantiga tilltag. Vi ska inte låta oss influeras av besparingshetsen som har smutsat ner inkluderingsbegreppet och bli lurade när vi försöker tolka vad inkludering egentligen handlar om. Vi ska i stället förstå inkluderingen för vad den är, nämligen alla elevers rätt till delaktighet i utbildningen, en skola som har möjlighet att möta och nå varje elev, lektioner där läraren har möjlighet att vägleda och undervisa och där sociala olikheter utjämnas, klassrum som ger alla rätt till kunskap. En sådan skola kan organiseras flexibelt: Helklass, halvklass, tillfälliga nivågrupperingar, extra stödgrupper, tvålärarskap, specialpedagogiskt stöd, speciallärarens stöd i svenska eller matematik. Det viktiga i en inkluderande skola är att alla är med och att segregerande lösningar inte segmenteras.

På balkongen doftade det sött av rökelse från receptionen, vågorna dundrade in mot klipporna. Med datorn i knät författade jag en önskelista – för skolresultaten, elevernas mående och inkluderingen. Eftersom svensk skola har hackats sönder av reformer och snäva budgetar gjordes önskelistan superduperlång. Men i en verklighet där en del skolor knappt får köpa in suddgummin bestämde jag mig för att listan snarare måste vara kort, med några få bärande punkter. Vi måste börja med målet, eller rättare sig hålla fast vid det: Sverige är ju ett av 192 länder som undertecknat Agenda 2030, FN:s globala mål där inkludering står högst på skolagendan.

Nu snickesnackar jag alltså inte om någon mager omorganisering av elevhälsan eller några gratisdirektiv om att få beslagta mobiltelefoner eller visa ut elever ur klassrummet; inget kostnadseffektivt hojtande om att plocka bort onödiga anpassningslistor från klassrummet utan att samtidigt leverera nya möjligheter för hur läraren faktiskt på riktigt ska kunna genomföra god undervisning. Jag tänker på mannen på stranden som tycktes vifta efter småmygg med slägga. Här viftas det alltså inte med några släggor efter knott – nu drar jag fram det tunga artilleriet och ger förslag på riktiga lösningar! För kvalitet kostar. 

Så håll till godo, här kommer min rimliga lista, grundad på sunt bondförnuft, vedertagen forskning och många års erfarenhet i klassrummet. Så här klarar vi svenska elevers mående, resultat och därmed inkluderingen:

• Halvera gruppstorlekarna från förskola till gymnasium. Alla borde förstå att elever som ska lära sig behöver få tid med sin lärare. Lärare är alltså inga magiska undergörare som uträttar mirakel utifrån någon sorts låtsasdröm om att få uträtta ett kall.
• För hanterbara grupper krävs fler lärare. Utbilda fler. Gör läraryrket attraktivt genom en rättvis lön och goda arbetsvillkor.
• Satsa pengar på tidiga insatser för de lägre åldrarna. Alla elever måste kunna läsa, skriva och ha tillägnat sig grunderna i matematik.
• Ta bort F-betyget omedelbart. Vi ska inte underkänna barn. F-betyget är inte sällan godtyckligt, och tjänar som utslagande faktor. Effekterna av F-betyget är oacceptabla, hjärtskärande och orättvisa.

Efter hotellfrukosten med blaskigt kaffe och ananas fotade jag listan och skickade till kloka lärarkollegan. I retur fick jag en selfie med gapande mun och stora ögon, och sekunden efter texten ”Kommer aaaaldrig att hända, kostar för mycket” (snyftemoji).

Vi är så invaggade i ett system där ekonomiska svångremmar begränsar och styr att besparingarna blivit en normalitet. Vi verkar ta sparkraven för givna. Ibland så till den grad att vi i debatten verkar springa besparingarnas ärenden. Vi viftar med släggor efter småmygg och argumenterar för detaljer. Men utbildning måste få kosta! Mindre gruppstorlekar måste bli ett självklart krav.

Senare samma dag såg jag de gängliga sarongkillarna igen. Jag frågade om deras ålder. ”Nineteen, madame”, sa de. Japp, som treorna hemma. Sedan gick jag in på restaurangen och frågade om jag kunde köpa med mig en bambulampa till trädgården hemma. Den kommer inte alls att gå sönder under vintern, tänkte jag. In i garaget när det är kallt, bara, och så får en lampa från Clas Ohlson tjänstgöra vintertid. Nog ska trädet vara upplyst hela året.

”Where you from, madame?” frågade restaurangägaren när jag sträckte över de skrynkliga sedlarna som betalning för bambukreationen. ”Sweden”, log jag. ”Sweden, very good country”, log han tillbaka.

LÄS ÄVEN

Från anpassningar till färdighetsträning

Panelen: Så inkluderar vi eleverna

Inkluderingsdebatten är en arena för okunniga