Elin Z: ”Elevinflytande ger bättre undervisning”
Bakgrundsfoto: Getty Images
Krönika ”Jag vill inte ha några kuvade, utantill-lärande tonåringar. Jag vill att de ska vara fria, tänkande, ifrågsättande.” Ämnesläraren och specialpedagogen Elin Zlatanovski om vikten av elevinflytande.
LÄS MER Elevinflytande och läraransvar – vem håller i rodret?
På lärarutbildningen hade jag och blivande svensklärare Robert diametralt skilda åsikter. Kärnan i våra diskussioner handlade alltid om samma sak: Robban tyckte att hans kommande elever skulle ”veta hut”, jag ville bjuda in till diskussion. Vi hamnade i hetlevrade diskussioner. Jag lämnade seminarierna i ilsket tillstånd, formulerade skarpa argument inför framtida meningsutbyten och förbannade att jag inte hade kommit på dem under själva seminariet. Hemma i studentlägenheten drack jag och vännen kaffe i omaka muggar och jag deklarerade upprört, med flaxande armar, vad den där Robban hade sagt för dumheter.
Ett auktoritärt ledarskap vänder eleverna mot mig. Då arbetar ungdomarna mindre och problemen i klassrummet blir fler.
Jag var ung. Och unga människor är förvisso fantastiska med sina eldiga åsikter men ibland också naiva. Jag tyckte att Robban var idiotisk och att jag bar på sanningen, även om mina egna resonemang var ganska svartvita. Bara ingången att jag trodde mig ha en heltäckande sanning förklarar ju såklart bara en kopiös brist på insikt.
Svar på problem är ju sällan enkla. Så tänker jag med undervisningen. Den är långt ifrån enkel att bedriva och den är komplex. Och även om jag med den professionella lärarens ämneskunskaper och pedagogiska kompetens har en stabil grund behöver jag elevernas röster. Just detta är okomplicerat: jag lyssnar på eleverna, de känner sig hörda och blir därmed arbetsvilliga. Det handlar såklart inte om att gå bananas och låta tonåringarna styra eller ställa totalt. Jag bestämmer – de får tycka till.
Hur i hela friden skulle jag annars kunna skapa lärande om jag inte lyckades få klassen att känna att arbetet i klassrummet är ett teamwork?
Exempelvis tjatade tvåorna förra veckan om att de ville ha utelektion. Det var sol ute. Hela min vinterfrusna kropp suktade efter vår och en liten del av mig ville ropa ja. Lektionen hölls dock inomhus eftersom det hade blivit mer snackande än lärande på bänkarna i solen. Men när eleverna börjar tappa koncentrationen efter ett gott lektionsarbete och vädjar om en bensträckare lyssnar jag ofta på dem. De jobbar ju bättre efter pausen. När den ängsliga flickan säger att hon inte förstår inleder jag nästa lektion med repetition. Och varje termin får eleverna starta med att skriva hur de vill arbeta. Ungefär samma svar jämt: De vill ha genomgångar, prov, arbetshäften, och ”göra likadant som förra terminen”. Jag sammanställer, planerar och frågar om upplägget känns ok. I snart tjugo år har eleverna alltid svarat ja.
Att jag trodde mig ha en heltäckande sanning visar såklart bara på en kopiös brist på insikt.
Att vara någon sorts enväldig lärardiktator som pekar med hela handen och som med tuffa krav och tydliga konsekvenstrappor försöker få eleverna att studera är inte min melodi. Gammal kadaverdisciplin ger bara bakslag och känns passé och sunkig. Under tidigt 1900-tal åthutades eleven som tänkte själv eller ifrågsatte. Det var memorering av katekesen som gällde då. Men jag vill inte ha några kuvade, utantill-lärande tonåringar. Jag vill att de ska vara fria, tänkande, ifrågsättande. Ett auktoritärt ledarskap vänder eleverna mot mig. Då arbetar ungdomarna mindre och problemen i klassrummet blir fler. Genom att i stället ge eleverna inflytande skapar jag delaktighet och arbetsmiljön blir lugnare. Elevinflytande för mig är en grundläggande förutsättning för en undervisning som engagerar och ger resultat. Dessutom vill jag vara med och fostra aktiva och ansvarstagande medborgare.
Jag vet inte vad Robban från lärarutbildningen skulle säga i dag om mina nycklar till god undervisning. Hans ansiktskonturer har suddats ut och jag minns egentligen bara hans röda keps och åsikter. Jag hoppas han lämnat det tidiga 1900-talets idévärld och har sina lektioner i dialog med eleverna nu. För hans egen skull. För det verkar helt enkelt så förbaskat svårt att bedriva undervisning utan att ha elevgruppen med sig. Det blir liksom paradoxalt att agera envåldshärskare och samtidigt beklaga sig över ungdomars brist på respekt och disciplin.
LÄS ÄVEN
”Elevinflytande är inget hot utan ett stöd för lärarrollen”
