Elin Z: ”90-talsskolan hade resurser och ställde krav”

LÄS MER Elin Z: ”Lögnen om inkludering måste stoppas”

Jag rensade ur ett skåp förra helgen och fastnade i minnen. Mellan gamla kvitton och en manual för ett våffeljärn låg ett gulnat skolarbete, daterat 1989. En söt historia om ett silvermynt som väckts till liv och var ute på galej, författad av min man. Han växte upp i området Araby, som i dag betraktas som ett problematiskt utanförskapsområde; i en lägenhet i miljonprogrammet med ren diskbänk, tavlor med korsstygn och juggemusik.

Svärmor hade arbetat dubbla skift sedan hon under tidigt 1970-tal kom till Sverige och kroppen värkte. Svärfar jobbade i tung industri, men tog senare jobb som modersmålslärare. På den tiden fanns det jobb i överskott och busslaster med människor från forna Jugoslavien kom till Sverige för att söka lyckan. När vi fick våra barn bodde svärföräldrarna kvar i trerummaren. Och jag minns den tiden med värme: mammorna med tvättkorgar, parabolantenner, doften av nylagad mat. Ropen från barnen ekade över gårdarna och mina pojkar kom in med röda rosor på kinderna och gräsfläckar på knäna efter en hetsig fotbollsmatch på gården. På samma gräsplan hade min man också spelat fotboll som barn. Och ibland hade hyresgästföreningen bjudit på varm korv och röd saft.

För ett tag sedan sköts en man ihjäl i närheten av den där gården.

När vi elever inte kunde fick vi hjälp. När vi ändå inte kunde blev vi inte underkända. När vi inte passade in blev vi inte isolerade hemmasittare. För vi fick vara med ändå.

Och för ett tag sedan åkte jag och maken till Åre med vänner, åkte skidor och drack färgglada drinkar i en varm pool. Vi har känt varandra sedan tjugoårsåldern och på afterskin kände jag en sådan tacksamhet för det. En brokig skara människor: S var med. När han var barn slet hans ensamstående ungerska mamma hårt för att ge honom mat, kärlek och tydlighet. T från Husby.  Även hon från mindre bemedlade förhållanden. Visionära K som gift sig med kloka N. De träffades på Arabyskolan och är ännu ett par. I poolen pratade vi minnen och människor: Vi mindes J  som nu bor i London, och vi pratade om P som nu är advokat. När P lärde känna min man var han en tanig och sjövild flyktingpojke från Libanon. Han sprang runt på skolan och fäktade ilsket med armar och ben. Den gänglige spelevinken, som tycktes ha alldeles för mycket energi, gav alla i närheten en smäll på käften. Ingen hade pratat med P på länge, men han postar flitigt på Instagram.

Jag är tacksam för att skidgänget fick möjlighet att gå i en bra skola när det begav sig. Vi är en bra bit över 40 nu och vi har tagit våra universitetsexamina, har fina ungar och sommarstuga. Våra färdigheter togs till vara och alla mina smarta vänner fick schyssta möjligheter att använda sina unika kompetenser. En ynnest för samhället. Och en ynnest för oss.

Skolan under 1980- och 90-talen var långt ifrån perfekt. Men på Arabyskolan delade invandrarbarnen skolgård med svenskarna som bodde i sekelskiftesvillorna i närheten. Klassrummen var en plats där sociala skillnader kunde utjämnas och där klassresor möjliggjordes. Skolan hade resurser, ställde krav och barnen kände tillhörighet. När mammorna lagade moussaka skrev barnen om silverslantar. När flyktingpojken P fäktade med armar och ben fanns det tillräckligt med vuxna i skolan som omhuldade, gränssatte och undervisade. När vi elever inte kunde fick vi hjälp. När vi ändå inte kunde blev vi inte underkända. När vi inte passade in blev vi inte isolerade hemmasittare. För vi fick vara med ändå.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan 1989. Svärföräldrarna flyttade från Araby och köpte en insatslägenhet med dyra golv och blank spis. På fotbollsplanerna delas det inte längre ut varmkorv av snälla tanter från hyresgästföreningen. Nu rekryterar knarkkurirer barn till mord. Och skolan är såklart inte heller densamma: Ungarna från sekelskiftesvillorna drog till andra skolgårdar för länge sedan. Barn underkänns och får inte vara med, varken i skolan eller i samhällsgemenskapen. Skolpersonalen går på knäna. De ekonomiska svångremmarna dras åt. Resurser saknas. Det lappas och lagas i stället för att satsas. P är inte längre en livlig spelevink på Arabyskolan utan argumenterar i rätten i Göteborg.  Någon visste att hans son går på tunga mediciner för att orka skolan och att mamman i familjen är mycket trött. På loven medicinerar pojken aldrig. Ungdomar i utanförskapsområden blir i lägre utsträckning behöriga till gymnasiet och ännu färre går vidare till universitet. Samtidigt konstaterar Brottsförebyggande rådet (Brå) i en rapport att det är nästan sex gånger vanligare att en person med låg utbildning begår brott än någon med hög utbildning.

Skolans fundament krackelerar och när en sådan viktig institution får så djupa sprickor, ja, då blöder hela samhället. Vi tappar massor av viktig kompetens.

Och jag kan inte låta bli att tänka på hur skidgängets liv hade sett ut om då vore nu, om 1989 hade varit 2025? Drinkar i poolen? Skidliftar?

Universitet? Schyssta jobb? Sommarstuga? Hade P jobbat som advokat i Göteborg?

Kanske? Eller kanske ändå inte? Vad tror du?

LÄS ÄVEN

Elin Z: ”Elevernas brister skapas i skolan”

Elin Z: ”Vi vann! Eller … fick vi bara en tidsfrist?”

Elin Z: ”Inkluderingshaveriet är att vi inte inkluderar”