Det särskilda är bra för alla

Jag tänker på flera elever med autism som jag mött under mina år som handledare i olika skolor – hur lärare ibland förvånats över deras konkreta sätt att tänka och den talang vissa haft för att helt enkelt vägra göra sådant som inte hade ett begripligt syfte för dem. Jag tänker också på en gammal arbetskamrat med ryggproblem, som hade höj- och sänkbart skrivbord och andra hjälpmedel, som på den tiden sannerligen inte var standard. Hon brukade ofta säga att ”det som är bra för mig är bra för alla”.

Det tycks ganska ofta vara så att det som är bra för elever med funktionsnedsättningar är bra för andra elever också. Ändå förhåller vi oss till funktionsnedsättningen som den ”särskilda”, den som kräver insatser för sin speciella variant. Tänk om vi kunde se den som läraren?

Det här kan nog gälla flera områden men med begränsat utrymme landar jag i ett exempel på just detta konkreta, detta att elever med autism inte låter sig ”bullshittas” hur som helst. Nej, det gör förstås inte precis alla elever utan autism heller, men elever med autism tycks vara särskilt bra på just det.

Så, här hade vi en pojke med autism nånstans runt årskurs fyra. Temat var uppfinningar, och den här pojken gillade verkligen uppfinningar och var positivt inställd. Första uppgiften var att tänka ut en uppfinning och rita ”en skiss”. Han satte i gång med stor koncentration. Efter skisserna skulle eleverna bygga sin uppfinning: kartonger, papp och toarullar, saxar, lim och tejp togs fram. Då satte sig den här pojken under bänken och vägrade komma fram.

Den första tanken var att man nog inte hade förberett honom tillräckligt väl. Som alla vet är förberedelse A och O vid autism. Men det visade sig senare att skälet var att han ju självklart visste att man inte kunde bygga vad-det-nu-var-han-uppfunnit med det materialet.

Jag tippar att han, om han varit mer förberedd, kunde ha vägrat delta redan på skisstadiet. För om det hade varit möjligt att bygga viktiga uppfinningar av kartong och toarullar så hade vi haft väldigt många sådana, allt från brödrosten i kartong till partikelacceleratorn av toarullar.

Vad kan vi här lära av funktionsnedsättningen? Att elever med autism gillar att göra saker på riktigt och inte gillar att bli lurade.

Ny scen, annan skola. Lärarna hade kokat ihop en historia om att arkitekter behövde elevernas hjälp att utforma ett nytt bostadsområde intill skolan. Att säga att eleverna blev entusiastiska är en underdrift. Klassen jobbade länge och ämnesöverskridande. Det tänktes och diskuterades i grupper vad människor i alla åldrar behöver i ett område. Det ritades och byggdes modeller. Det var bara det att man glömt att berätta att det inte var på riktigt. Det planerades inget bostadsområde, det fanns inga arkitekter som bett om hjälp.

Besvikelsen och upprördheten hos alla elever var enorm. Väldigt många elever (läs människor) gillar att göra saker på riktigt och ingen gillar att bli lurad.