Att skapa dålig stämning med åtta bokstäver

Mobbning är ett jobbigt ord. Vi pratar helst inte om det förrän vi måste. Skollagen talar inte heller om mobbning, utan om kränkningar och diskriminering. Det är kanske bra. För det förekommer ju kränkningar som inte är mobbning. Men å andra sidan är mobbning en alldeles särskild form av kränkning som kan osynliggöras när den inte nämns vid namn. Förvånansvärt många jag talar med vet faktiskt inte ens vad mobbning är. Mobbning är inte kränkningar, konflikter eller att retas – men det kan innefatta allt detta (och mer). Mobbning är: upprepade medvetna kränkningar som pågår över tid i relationer där makten är ojämnt fördelad.

Mobbning ökar nu i skolorna för första gången sedan 90-talet, enligt SCB. Därför vill jag ofta prata om mobbning – om mekanismer och om hur vi kan bli bättre på att se och gripa in. Men många reagerar som om jag anklagar dem för något, även vänner som annars gärna talar om djupa och svåra frågor. Jag har känt mig förbryllad över hur jag så snabbt kan skapa dålig stämning genom att nämna ett ord på åtta bokstäver.

Jag försöker förstå varför många, i övrigt kloka, människor ofta tycks gå i baklås när jag för mobbning på tal. Det fåtal jag möter som kan prata öppet och undersökande visar sig ofta själva ha varit mobbade som barn, liksom jag. Kan det bero på att vi som själva varit utsatta under längre tid i barndomen har behövt bearbeta det – och då också det vi själva varit delaktiga i – medan många som inte själva utsatts har obearbetade erfarenheter av mobbning?

Forskning har visat att det finns åskådare vid 85 procent av alla mobbningstillfällen och att mobbare uppfattar åskådare som positivt.

Alla har givetvis inte mobbat, men många av oss har varit delaktiga på något sätt, någon gång. Alla har (tack och lov) inte blivit mobbade, men många (alla?) har erfarenhet av att vara så kallad bystander – den som ser och inte ingriper. Forskning har visat att det finns åskådare vid 85 procent av alla mobbningstillfällen och att mobbare uppfattar åskådare som positivt. Bystandern hamnar i en komplex sits, hen kan både tycka det är roligt och känna lättnad över att själv inte vara i skottlinjen men samtidigt känna ångest, rädsla och otrygghet – och i efterhand skuld.

Om man inte mobbats själv, stuvar man då kanske bara undan de där obehagliga erfarenheterna och behöver sedan försvara det undanstuvade? Kan det förklara ett (omedvetet) bagatelliserande och ansvarsförskjutningen i ”Om hen inte reagerade så starkt så skulle de andra inte tycka det var så kul att retas”?

Forskning säger oss att den mobbade får sämre psykisk hälsa, lägre utbildning och inkomst och att bystanders påverkas negativt. Men också mobbare förlorar – de har visserligen bättre utbildning och lön (än de mobbade), men mer relationsvåld och problem med alkohol. När vi vuxna inte ser – tillåter mobbning att uppstå och pågå – medverkar vi till hela den utvecklingen.

Ska vi komma åt problemet måste vi kanske börja hos oss själva, i våra egna erfarenheter av makt(o)balans i relationer och vad vi själva sett och deltagit i?