Slöjdlärarnas larm: Många elever kan inte använda en sax

Hon deltog nyligen i en tråd på Facebook för textillärare där ett tiotal kollegor ondgjorde sig över mellanstadieelevernas finmotorik. Många kände igen sig när Christina Norgren Arnesson lade ut en bild (se ovan) på ett tygstycke där en elev i årskurs fem hade försökt klippa rakt.

– Jag blev inte förvånad, vi har sett den här utvecklingen ett tag nu. Men det var ett av de tydligaste exemplen jag varit med om.

Det dubbelvikta tyget, som skulle bli till en väska, hade en väl markerad rak linje som eleven skulle klippa efter. Det blev inte ens ojämnt klippt, det blev helt obegripligt tillyxat.

– Det var uppenbart att eleven inte visste hur man gör när man klipper, en färdighet som hen borde ha tillägnat sig långt tidigare.

Vad tänker du om det?

– Det är sorgligt, man blir beklämd. Det handlar ju om en basal förmåga, en vardagskunskap, som de inte har längre.

Reaktionen bland kollegor: ”Igenkänning!”

Hon fick medhåll av kollegorna i tråden – många hade liknande skräckexempel även från högstadiet – och som kommenterade hennes bild: ”Igenkänning!”, ”Skrämmande!”, ”Man blir mörkrädd”, ”Svettigt att bara tänka på detta”. Ett par av lärarna berättade om elever som inte vet hur man håller i en sax, som stoppar in fingrarna i det lilla hålet och tummen i det stora.

Christina Norgren Arnesson jobbar på Alftaskolan (F–9) i Ovanåker. Nyligen uppmanade hon en mellanstadieelev, som hade skadat fingret, att klippa ett plåster från en plåsterrulle.

– Men eleven klarade inte att klippa av plåstret. Att kunna klippa är en kunskap som är viktig att ha med sig i livet.

Blir eleverna generade när de inte klarar enkla uppgifter av den typen?

– Nej, faktiskt inte, de är vana vid att misslyckas. Och de ser att andra gör det också.

Hon ser den bristande finmotoriken på flera olika områden:

– Många klarar inte av att knyta en vanlig knut. Så när vi ska skydda våra kläder inför en viss uppgift så måste jag använda värdefull lektionstid till att knyta 16 förkläden!

”Timmar framför skärmarna”

Många klarar inte heller att trä tråd i en nål, en färdighet som hon märkt att även unga vuxna saknar.

– Jag har haft resurslärare som fått ge upp när de skulle hjälpa barnen med tråden.

Vad beror försämringen av finmotoriken på?

– Alla timmar framför skärmarna är en viktig förklaring. Barnen spelar förstås många roliga och kreativa dataspel, men de tappar det tredimensionella.

Christina Norgren Arnesson exemplifierar med spel där man ska klä en docka genom att klicka på skärmen.

– Det kan vara spännande, men man får inte med det finmotoriska arbetet med att knäppa knappar eller trä på klänningar.

Visst pysslar barn idag också, men inte i samma omfattning som förr.

– Det är bristen på mängdträning som är det stora problemet. Det krävs hundratals timmar av träning för att upparbeta en bra finmotorik.

Försämringen går fort nu

Christina Norgren Arnesson jobbade som obehörig lärare i början av 1990-talet och återvände först 20 år senare som behörig slöjdlärare.

– När jag kom tillbaka till skolan på 2010-talet märkte jag en stor skillnad hos barnen, de förmådde inte sy sånt som de hade klarat på 90-talet. Under de gångna tio åren har försämringen gått ännu fortare.

Hon tror att det beror på att dagens mellanstadieelever började med skärmtid ”redan i sittvagnen”. Så hur kan vi vända eller åtminstone bromsa den nedåtgående trenden?

– Jag tror att vi måste intensifiera samarbetet mellan skolan och förskolan, göra mer tillsammans för att rusta barnen i tidig ålder. Och vi ska inte dra oss för att involvera föräldrarna, utan dem kan vi inte få till den nödvändiga mängdträningen.

LÄS ÄVEN

Tre slöjdlärare om elevernas allt sämre finmotorik

Slöjdlärarens spik- och knutträning gav skolan nytt konstverk

Debatt: Eleverna blir smartare när de arbetar med händerna

Hjärnforskare: Därför är skapandet nödvändigt i skolan

Fullträff när barnen får slöjda på fritids