Lärarnas enkätsvar illustrerar inte bara bristen på förståelse för slöjdämnets behov, utan även en nonchalans gentemot de professionella som ska bedriva undervisning i lokalerna, skriver slöjdläraren Eva Söderberg.

För snart ett år sedan ställde jag frågor i en enkät i en grupp på sociala medier till slöjdlärare om deras arbetsmiljö och salar. Sveriges Lärare i Göteborg hade tidigare genomfört en undersökning om arbetsmiljön för praktisk-estetiska lärare och det blev tydligt att ämnet engagerar. Jag fick över 100 svar på min enkät och kommentarsfältet fylldes snabbt med diskussioner och erfarenhetsutbyten. Jag såg att problem kopplade till arbetsmiljö och salars utformning och utrustning finns i skolor oavsett under vilket decennium skolan är byggd, men extra sorgligt är det om man bygger nytt och inte lyckas skapa en funktionell och god arbetsmiljö. 

”Vi var med i planeringsprocessen, men väldigt få saker blev som vi önskat. Storleken på salarna kunde vi inte påverka, och de är väldigt små med näst intill obefintlig förvaring”, skriver en slöjdlärare i enkäten.

Detta citat illustrerar inte bara bristen på förståelse för slöjdämnets behov, utan även en nonchalans gentemot de professionella som ska bedriva undervisning i lokalerna. För små salar innebär en säkerhetsrisk och en ökad arbetsbelastning i form av stress för läraren. Dessutom måste förvaringsutrymmen vara tillräckliga såväl för skrymmande undervisningsmaterial som för större elevarbeten, samt vara placerade så att läraren har uppsikt över vad som sker i salen. Allt annat är både farligt och opraktiskt. 

”Eftersom rökgasutsug ’glömts’ saknas möjligheter för metallarbete. Det finns ett stort gasolskåp, men det är oanvändbart eftersom det saknas utsug och arbetsytor för heta arbeten”, skriver en annan slöjdlärare.

Lagen riskerar att bli tandlös

Slöjdämnets kursplan omfattar tre obligatoriska material – metall, textil och trä – från årskurs 1 till 9. Det är svårt att förstå hur nya slöjdsalar kan byggas utan att möjliggöra undervisning i dessa tre material. Att inte tillgodose förutsättningar för metallslöjd är ju en direkt inskränkning av kursplanens intentioner.

Från och med den 1 juli 2025 träder en ny formulering i skollagen (2 kap. § 35) i kraft:

”För utbildningen ska de lokaler och den utrustning finnas som behövs för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas.”

Denna lagtext kan bli ett viktigt verktyg för oss att hänvisa till. Men utan tydliga riktlinjer kring undervisningens konkreta innehåll och därmed lokalbehov och utrustning riskerar den att bli tandlös. Vi behöver en kursplan som minskar utrymmet för tolkningar, samt nationellt reglerade krav på slöjdsalars storlek och utrustning.

Fyra saker som krävs

En funktionell slöjdsal behöver minst:

  1. Tillräckliga ytor: Arbetsbänkar och maskiner kräver utrymme. Slöjdsalen är en verkstad, inte ett klassrum. Eleverna sitter inte still under en slöjdlektion utan måste kunna ta sig runt i salen utan att skaderisk förekommer. 
  2. Adekvata förvaringsutrymmen: Material och verktyg måste kunna förvaras i salen, överblickbart och med möjlighet att låsa. Virkesförvaring och liknande skrymmande saker behöver rejäla ytor i nära angränsande rum.
  3. Säkerhet i fokus: Maskiner ska ha rätt placering, rejäla ytor så att de går att använda ändamålsenligt samt möjliggör att hålla säkerhetsavstånd. Skyddszoner ska vara uppmärkta, och processventilation för att hantera spån, rök och textildamm behövs. Läraren måste kunna överblicka hela lokalen.
  4. Förutsättningar för alla material: Slöjdundervisningen ska kunna bedrivas i metall, textil och trä enligt kursplanen och det ska inom dessa tre material finnas lika möjligheter till progression i förhållande till stigande ålder.

Vi måste lyfta vikten av att ge de praktiska ämnena förutsättningar för undervisning i hantverk, lärare måste ges möjlighet att följa de styrdokument som finns och arbetsmiljön måste vara säker för såväl lärare som för elever. Det är inte den enskilde lärarens ansvar att kompensera för en bristfällig miljö – det ansvaret måste ligga på huvudmannen och tydligt regleras centralt. 

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.

LÄS ÄVEN

Söderberg: Därför måste vi prioritera repetition och automatisering

Söderberg: Nu går det inte att sänka kunskapskraven mer

Söderberg: Skriva för hand är ingen garanti för att bli bra på slöjd

Söderberg: Att pumpa ut en dator till varje elev är ingen bra idé