Söderberg: Skriva för hand är ingen garanti för att bli bra på slöjd

Det är möjligt att det jag kommer att skriva här bara är en slumpmässig och tillfällig betraktelse men det slog mig i veckan att sambandet mellan att skriva för hand och vara bra på hantverk och slöjd kanske inte är så starkt ändå.

Vi är många slöjdlärare som hävdat att det är bra om eleverna skriver för hand för då övar de också händernas skicklighet. I veckan såg jag något som fick mig att börja fundera på om det nödvändigtvis finns något samband.

När eleverna övar broderi i år 7 vill jag också att de ska lära sig slöjdiska och att de ska skriva glosor för hand så att de inte bara hör mig prata om ord och begrepp utan också formar dessa på papper med förklaringar. Jag har hört Göran Lundborg prata om hur handens rörelse över pappret skapar minnesspår i hjärnan och det vill man ju bidra till. 

Kaos förbyts i fokus

Ett annat lektionsmoment i kursen broderi är att automatisera en rörelse, exempelvis hur man gör en enkel knut med hjälp av nålens spets. Ena handen håller nålen på ett visst sätt (som är otroligt svårt för merparten av eleverna att härma), den andra handen fattar garnets ände och klämmer fast den under nålen, mot pekfingret. Sedan ska garnet som hänger ner från nålen snurras tre varv över nålens spets och dessa varv ska klämmas fast mellan tumme och pekfinger medan andra handen drar nålen genom varven och om eleven behåller greppet tills garnet är helt utdraget sitter det snällt en knut på änden av garnet.

Ovan beskrivning kan verka krånglig om den endast beskrivs med ord men eleverna och jag går noga igenom alla steg på film, flera gånger och med pauser så att den som lyssnar uppmärksamt verkligen förstår. Nu är det ju så att nästan alla eleverna struntar i att lyssna på alla momenten och sätter igång att göra knuten på egen hand. När det inte funkar så säger de flesta att det är omöjligt att göra en sådan knut. Någonstans mitt i kaoset kungör jag att jag sätter en timer på 15 minuter och att det från och med nu är en tävling vem som gör flest knutar på en kvart, samtidigt som jag går runt och visar en och en. 

“Gör en knut och klipp av, repeat” är instruktionen.

Det som först är kaos förbyts i fokus och tävlingslust och en efter en skriker eleverna att de fattar, och flera behöver till och med mer garn. Mitt mål är uppfyllt – rörelserna har automatiserats så att hjärnan inte behöver tänka på vad händerna ska göra.

Repetition av ämnets egna grunder

Det var efter en sådan lektion som jag började tänka. En elev som plitade bokstäver så fint, med skrivstil dessutom, var den som hade svårast att få vänster och höger hand att samarbeta när det kom till knutövingen. Eleven som knappt kunde sitta still och skriva matade däremot fram knutar på löpande band och behövde endast en snabb visning för att förstå rörelsen.

Att skriva för hand i slöjden är säkert bra för att minnas ord och begrepp. Men om syftet är att inte bara hålla i pennan med vänster eller höger hand utan att öva vänster och höger hand att mötas för att lösa en uppgift som i knutövningen i exemplet ovan, kan det möjligen vara så att för hantverkets mer komplexa rörelser där händerna ska samarbeta kring ett material krävs en helt annan sorts övning och utbildning? Helt enkelt mängdträning och repetition av ämnets egna grunder. 

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.

LÄS ÄVEN

Söderberg: Att pumpa ut en dator till varje elev är ingen bra idé

Söderberg: Insikten fick mig att lägga om min slöjdundervisning

Söderberg: Efter 25 års tokigheter har vi snurrat hela varvet runt

Söderberg: Hög tid att utbilda händerna på kommande generation