Söderberg: Nu går det inte att sänka kunskapskraven mer

Det är sällan jag känner mig som en superlärare längre. Min gamla devis ”I teach – that’s my superpower” börjar kännas allt mer tillkämpad.

Att så många elevers händer inte klarar av den enklaste övning idag och att så få elever orkar lyssna på en instruktion eller öva för att lära skapar inte bara stor frustration hos mig utan också en ständig känsla av misslyckande. Dessa dagar mal tankarna, varje lektion går på repeat när jag lämnar skolan. Kunde jag ha gjort något annorlunda? Antagligen, det kan man ju alltid men nu börjar jag få slut på idéer. 

Praktiska moment måste också automatiseras

I media talas det ständigt om skolans kris. Mätningar visar sjunkande resultat. Det handlar om elever som inte kan läsa eller förstå texter, senast var det Sydsvenskan som rapporterade att bland annat litteraturstudenter har svårt att läsa. Utbildningsministern föreslog då att lösningen är att läsa mer – från skärm till pärm samt att läsa, läsa, läsa och jag tolkar det som att även han är på det klara med att det inte finns någon genväg förbi hårt arbete och mycket träning.

Jag vet inte om det är jag som är känslig men flertalet av alla recept på vad svensk skola behöver handlar om vad barns huvuden ska lära sig. Precis som alfabetet och multiplikationstabellen behöver automatiseras för att avlasta arbetsminnet, behöver även praktiska moment bli självklara. Det är grunden för att kunna utföra mer komplexa uppgifter senare och det utvecklar dessutom hjärnans förmågor. Forskning visar tydliga samband mellan händers arbete och hjärnans utveckling.

Vårt samhälle behöver människor som kan lösa problem, bygga och skapa, sy ihop kroppar och laga tänder. Vi behöver människor som orkar lösa vardagsproblem och som orkar trä en nål för att laga det där hålet i tröjan. Trots att jag är säker på att många håller med mig om detta värderas ofta det praktiska arbetet lågt i skolan, både i resurser och status. 

”Vad är det som har hänt”

När jag står i slöjdsalen möter jag en allt större variation av kunskapsnivåer. Många elever hänger med, gör sitt bästa och växer med uppgiften. Men en växande grupp saknar de mest grundläggande färdigheterna. De vill inte vänta på sin tur, läsa instruktioner eller se en filmad genomgång. De vill ha en egen lärare – en orimlighet.

Vad är det som har hänt? Är det digitaliseringen, kommunaliseringen, marknadsskolan? Eller något helt annat? Jag vet inte. Men jag vet att jag inte kan sänka kunskapskraven ytterligare. Det skulle vara att svika både eleverna och mitt uppdrag som lärare.

Jag är utbildad för att undervisa i slöjd, inte för att agera personlig assistent till var och en, men ibland känns det som om det är just det jag förväntas vara. Och trots att jag, liksom många andra slöjdlärare, har utvecklat en stor yrkesskicklighet genom åren, känns det omöjligt att hinna utbilda alla elever till förväntad nivå med de förutsättningar vi har idag: 80 minuter per vecka, stora grupper, bristfälliga lokaler och ett lektionsantal som regelmässigt minskar på grund av andra aktiviteter.

Jag vill tro på min förmåga. Jag vill känna mig som en superlärare igen. Men då måste samhället också tro på det jag gör och ge rätt förutsättningar. Och det börjar med att värdera det praktiska arbetet lika högt som det teoretiska.

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.

LÄS ÄVEN

Söderberg: Insikten fick mig att lägga om min slöjdundervisning

Söderberg: Skriva för hand är ingen garanti för att bli bra på slöjd

Söderberg: Efter 25 års tokigheter har vi snurrat hela varvet runt

Söderberg: Varför pratar du inte om faktakunskaper i slöjden, Edholm?

Söderberg: Att pumpa ut en dator till varje elev är ingen bra idé