Söderberg: Insikten fick mig att lägga om min slöjdundervisning

Jag kämpade som ny lärare hårt för att få motsträviga tonåringar att känna nyfikenhet och lust inför allt underbart slöjdande som finns att upptäcka. Jag provade alla varianter, hade massor med inspirationsmaterial, försökte att koppla slöjdandet till elevernas intressen, hade alla materialskåp på vid gavel.

”Gör vad du vill för tusan, bara du slöjdar!”

Allt medan jag blev mer och mer grinig och utsliten när jag försökte hänga med i elevernas olika projekt (läs önskemål) och det till slut blev uppenbart att det inte var jag som undervisade utan istället blev någon slags underhållare. Allt för att försöka snärja in eleverna i slöjdens underbara värld.

När jag under en period utsatte mig själv för att vara total nybörjare insåg jag hur jäkla trista saker man inte behärskar alls är, och hur lätt det var att börja pilla med annat eller helt enkelt ge upp. Jag satt mest och funderade på hur jag kunde komma undan eller lura någon annan att göra åt mig. Inte snyggt alls men sån är jag tydligen. Helt misslyckat var det dock inte att få syn på sin inre elev för det gav mig en tankeställare, det kan väl inte bara vara jag? Kunde det vara så att eleverna som inte kom igång i min sal helt enkelt inte förstod vad de skulle lära? Kunde det vara så att de inte hade grundläggande kunskaper i ämnet att haka vidare på? Inte kunde tillräckligt för att bli nyfikna och känna lust?

Måste automatisera kunskapen

Sagt och gjort – jag ägnade en sommar åt att bena ut vad en absolut nybörjare behövde för att kunna slöjda vidare på högstadiet. Börjar jag där borde alla kunna lära något tänkte jag, de som kan lite bli uppmuntrade och de som kan mycket får glänsa och börja experimentera. 

Att lära händerna dessa väldigt grundläggande och konkreta moment handlar om att automatisera kunskap för att avlasta arbetsminnet. Kunskaperna måste alltså få tid att sätta sig i händerna innan eleverna har orken att tänka fritt och fantisera och experimentera. Att trä en nål, klippa med sax eller att sticka räta och aviga maskor är som att lära kroppen att cykla, försöker man på egen hand ramlar man många gånger innan benen börjar trampa och balansen kommer. Då har man ofta en snäll men trött förälder som springer varv efter varv, håller i pakethållaren och ropar uppmuntrande. I skolan måste jag vara den föräldern, jag måste ibland även skicka hem uppgiften så att de riktiga föräldrarna får fortsätta hålla i pakethållaren. Till slut, precis som när min egen unge cyklade iväg utan att veta att jag hade släppt pakethållaren, tittar eleven upp en dag och säger: ”Jag fattar! Jag kan det här nu! Jag ser skillnaden på räta och aviga maskor, jag kan sticka utan att titta på händerna och jag kan sitta och prata samtidigt som jag stickar!”

Samma elev kan strax efter peka på sin kompis arbete och säga: ”Titta, du har ju stickat mosstickning istället för resår!”

Det är först då eleven kan börja prata stickning och samtidigt förstå vad hen pratar om på riktigt.

Extremt konkret upplägg

Sedan flera år har jag numera ett innehåll på högstadiet som är extremt konkret, handsömnad/broderi och maskinsömnad i år 7 och garnteknik/stickning i år 8. Mina arbetsområden följer strikt vårt digitala läromedel så att det ska gå lätt att öva vidare hemma utan lärare. Eleverna ska kunna trä nålen, kunna namnen på stygnen de broderar och de ska kunna brodera med flyt, stygnen ska bli jämna och anpassade till garnets grovlek. Eleverna ska kunna sticka räta och aviga maskor med flyt. Jag ska kunna “släppa pakethållaren” och de ska börja prata stickning. Jag visar tydligt att jag har höga förväntningar på eleverna och att det inte går att förhandla.

Att konkretisera hantverkskunskap så att det blir begripligt för en absolut nybörjare är inte helt enkelt, det kräver såväl djupa som breda hantverkskunskaper hos mig som lärare både för att kunna hjälpa eleverna och förutse vad som kommer, men också för att verka trovärdig inför eleverna. Jag måste kunna så mycket mer än mina elever om jag ska förutse lärandegroparna så att fallet inte blir så djupt när något är extra svårt och jag måste samtidigt vara en förebild och visa vad som går att åstadkomma när man kan. Jag måste enkelt och snabbt kunna felsöka en stickning för en som nyss lärt sig maskorna och jag måste samtidigt kunna visa tips och tricks för den som behöver lära mer. 

Hantverk är konkret och tydligt men jag bedömer ju även arbetsprocessen och då behöver eleverna ju först få öva även det under en termin. Istället för att krångla in mig i otydliga förklaringar om vad arbetsprocess är säger jag bara till eleverna att de ska bli klara med ett visst arbete inom avsatt tid. Det är ju egentligen det det handlar om, tänker jag. Kan du inte hantverket har du heller ingen process att tala om utifrån egen erfarenhet.

När ett arbetsområde är klart redovisar alla elever, oavsett om de är klara med sitt praktiska arbete. De får stödfrågor att svara på under rubrikerna material, redskap, inspiration, instruktioner och arbetsprocess och genom alla redovisningar eleverna gör får jag syn på kunskaper om material, tankar om arbetsprocessen, jämförelser i olika metoder, material och redskap samt hur eleverna provar sig fram till önskat resultat och kvalitet. Detta är tankar som bottnar i ett arbete eleven själv upplevt, inte sällan med stor möda och den analysen går inte att fabricera, den måste upplevas för att ha bäring. Mitt fokus i vad jag presenterar för eleverna ligger bara i det konkreta, det de kan se och ta på. Och förstå.

Ägnar mig åt undervisning

Jag har märkt att slöjden blir mer begriplig för eleverna. Det är handfasta moment där kunskaper och framsteg blir synliga. Eleverna förstår vad de förväntas öva och lära sig under slöjdlektionerna. Sett till betygen så är det lika många killar som tjejer på de högre betygsstegen och jag tror att det har att göra med att långsamheten i arbetet med få moment ger en trygghet och självkänsla i att verkligen få ro att bemästra något. Det blir också mindre stök med elever som drar runt i salen när konsekvensen blir ett samtal hem eller en betygsvarning som inte går att slingra sig ur, de vet vad som ska göras men gör det inte, punkt slut. Många är de elever som i sin redovisning klarsynt kan se att de borde ha börjat i tid och tagit lektionerna på allvar från början av terminen för att hinna göra bättre.

Jag har också märkt att slöjden tar plats utanför slöjdsalen på ett härligt sätt. Elever berättar att de åkt hem till mormor och lärt sig sticka, att de försökt lära en förälder sticka. De undrar var de själva kan köpa mer garn och nyligen mötte jag en elev utanför min sal en god stund innan lektionen skulle börja. Hon hade tagit hem sitt arbete för att öva och stickorna stack ut från den lilla handväskan hon klämt in under armen. Hon bubblade av iver att få berätta för mig att på språkvalet idag hade podden de skulle lyssna på varit så tråkig att hon inte kunde koncentrera sig och då hade läraren låtit henne sticka samtidigt som hon lyssnade och det hade gått så mycket bättre att hålla fokus.

Idag känner jag verkligen att jag ägnar mig åt undervisning. Min tolkning av kursplanen är att eleverna ska få med sig grundläggande hantverkskunskaper för att bli medvetna och hållbara konsumenter i sina vuxenliv. De ska kunna laga ett plagg som gått sönder och de ska förstå den verkliga kostnaden av ett plagg. De ska kunna arbeta med sina händer och bli stolta över resultatet. Och skulle någon enda promille välja ett hantverksyrke i framtiden blir jag bara väldigt, väldigt stolt. Jag har slutat känna att jag måste underhålla, skapa lust utan att först se efter så att grunden finns att bygga på. Jag försöker ignorera min egen inre slöjdare för jag kan inte förneka att jag då och då känner mig väldigt strikt och trist men jag har insett att jag har en roll på jobbet och en hemma. Och att jag får fler elever med mig genom att vara tydlig, det ser jag bevis på varje termin.

LÄS ÄVEN

Söderberg: Efter 25 års tokigheter har vi snurrat hela varvet runt

Söderberg: Varför pratar du inte om faktakunskaper i slöjden, Edholm?

Söderberg: Hög tid att utbilda händerna på kommande generation

Söderberg: Hopplöst när vi inte vet vilka hantverkstekniker eleverna ska lära sig

Här får slöjdlärarna fortbilda både händer och hjärna